Minnet är bedrägligt men det är det enda minne jag har.

Ett av mina första minnen är en sen kväll och plötsligt dånar ett långt godståg förbi, upp mot norr. Det är trupper till gränsen, sa min mamma. Hon måste sagt det med rädsla, annars skulle jag inte komma ihåg. Hon var ensam med oss bröder, vår pappa vikarierade någonstans eller låg i beredskapen någonstans i Sverige.

Rekonstruktion av minnesbild. Av: Klas

Nästa klara minne kommer från Kalmar hamn vintern -42? Sundet var isbelagt och sikten var dålig på grund av snöfall. Men plötsligt dök postångaren Öland upp och vi tog emot min pappa och förde honom till farfars hus, där vi det året firade jul.

Nästa minne kommer från vintern 1944 eller 45, då kunde vi gå och titta på ett flygplan som landat på en åker. Ortens folkskola var stängd och användes som flyktingläger, det gick soldater på vakt utanför taggtråden. Vintern 46 gick jag ner mig på den förrädiska isen i bäcken, jag blev inte helt blöt men måste gå hem i mina blöta kläder. Sen hamnade jag i sängen, fick hög feber. Min pappa var orolig för mig och vakade över mig. Jag tror han misstänkte polio och jag isolerades hemma i någon eller några veckor. Mamma låg på sjukhus 3 mil bort.

En vinter åkte en kamrat och jag spark till julottan i en kyrka utanför staden, det var tidigt och bitande kallt. Kyrkan var fullsatt och vi fick vända om. Vad det var som fick oss att åka vet jag inte, flickor kunde det inte rört sig om. Juldagen var en familjedag och tråkig för många, vi ville nog bara ha omväxling.

Min äldre bror och jag gick i gymnasium 13 mil hemifrån. På den tiden var det en lång färd hem. När vi åkte hem på jullovet var det snö och kallt, rälsbussen klarade inte av snön och kylan. I stället kom det ett ånglok med vagnar, alla ålderstigna men fungerande. Hem kom vi utan någon större försening. Åka efter ett ånglok var litet omständligt, Då och då vid uppehåll gick lokförare och eldare runt loket och kollade lager och hjul. De hade med sig en hammare, slog på hjulen och lyssnade på klangen. Vatten måste fyllas på. Ett ånglok måste pysslas om!!

Julresor hem från Stockholm, ja. Det var ett kapitel för sig. Tågbiljett och platsbiljett måste först inhandlas. Hade vi ingen platsbiljett kunde det hända vi fick stå hela vägen och resan tog minst fem timmar. När tågets avgångstid nalkades var vi på plats men förberedda på att det skulle vara förseningar. Det kunde bli många timmar, en del av dem fördrevs med mat och någon dryck på någon närbelägen krog. Det hette inte krog, restaurang var namnet. Och W6 var närmast. När vi väl kom på tåget var det ingen misstämning, tvärtom, medresenärer talade glatt med varandra, vi berättade om ännu värre förseningar och snöhinder vi varit med om. Kyparna från restaurangvagnen gick genom vagnarna och meddelade att “fössta “middagen är serverad, andra middagen och kanske tredje middagen. Anslutande tåg väntade snällt och mitt i natten eller senare kom vi hem. Där väntade en orolig mamma. Tänk, det blev inga stora rubriker av detta, alla var vi vana.

Sjöis är lockande men förrädisk. En vinterdag var min dåvarande svärfar, mina söner och jag ut för att pimpla. Kaffe och smörgås hade vi med oss, en brasa hade vi tänt. Då fick vi se att yngste sonen kommit ut på nyis och den bågnade under honom. Morfadern rusade raskt till ut på isen, fick tag i S men samtidigt brast isen. Jag fick så åla mig framtill vakkanten och hjälpa dem upp. S fick torra kläder, fanns i ryggsäcken, Morfadern hade inget ombyte med sig och vi fick snabbt gå hem till värmen.

Ett härligt jul-och vinterminne är när jag och nuvarande hustrun mitt i julnatten vandrade ett par kilometer till midnattsmässa, det var regn med inslag av snö. Men det var en härlig känsla att vandra där hand i hand fram till kyrkan, lyssna till skön musik och sedan hem.

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande