Min fars klenod när jag var liten var, som den hette på vår tjustdialekt, ”Lillöka”, den lilla ekan, fast den egentligen var den största av roddbåtarna. Den minsta var ”Breöka”, som var flatbottnad, och det var i den som jag redan i femårsåldern fick börja lära mig hantera åror och ensam fick plaska omkring på grunt vatten med den. Fast jag var säkert noga övervakad av min far från bryggan i närheten.

Här, när våra barn och barnbarn har rest spriseglet och är på väg ut till de yttersta skären för att sola och bada på Hårdnackarna, är det i Ettan, Lillökas efterkommande.

Lillöka, en trebordsbåt i ek, som byggdes på 1800-talet, var en gång, liksom alla skärgårdens ekor, fiskarnas viktigaste och mest välskötta ägodelar, oumbärliga i arbetet. De var också det viktigaste samfärdsmedlet innan de öppna motorbåtarna med inombordsmotorer blev populära, för det skulle dröja flera årtionden tills det byggdes en bro mellan vår ö och fastlandet.

Erik Nyberg på Örnholmen i Loftahammar byggde min fars första motorbåt 1919 och först 1949 hade den tjänat familjen färdigt och höggs upp till ved.

I sjuårsåldern lärde jag mig ro ”på riktigt” i Lillöka och inte bara plaska omkring lite hur som helst. Som ”fiskardräng” måste jag kunna hålla båten i rätt riktning, när min far lade ut näten, och se till att den inte stötte mot land när ryssjor och ålhommor skulle vittjas. Och det gällde också att kunna sköta årorna så att båten mötte bryggan mjukt vid hemkomsten.

Den nya båten, som byggdes på 1940-talet och som vi alltid kallade Ettan, var en sexbordseka och mycket tyngre än Lillöka, men annars skilde de sig inte mycket från varandra. Förutom tofterna, där man reste spriseglen när vinden var god, hade de två par åror som man trädde över tullpinnarna.

Det var viktigt att årorna var ordenligt fasta vid båten. Att tappa en åra i sjön var alltid ett stort bekymmer, och det kunde till och med vara en livsfara i hårt väder, när det blåste och sjön gick hög.

Att kunna ro ”på riktigt” är en glädje – och en konst.

I ett av alla mina samlade klipp har krönikören Mats Lundegård på DN:s ”Namn och Nytt-sida” beskrivit roddens teknik, och jag tillåter mig att citera honom”Man fick inte plaska med årorna. Årbladen skulle sänkas med stor varsamhet och man skulle ta i med en liten knyck sent i årtaget. Man skulle vila på varje årtag, höra tystnaden och känna båtens rörelse. Och man skulle hålla sitt aktermärke och dra kölvattnet rakt och disciplinerat.”

Det var Mats Lundegårds farfar som lärde honom ro, och min far lärde ut det åt mig precis så. Men sedan aktersnurrorna och de allt snabbare båtarna gjorde sitt intåg i skärgården, var det inte många som lärde sig ro på det sättet.

Mina barnbarn skulle så småningom lära sig hantera Ettan rätt bra och de använde den ofta, men nog plaskade de mycket när de rodde den.

I mitt första utkast till den här artikeln skrev jag att både Lillöka och Ettan var lättrodda båtar och de gled så elegant fram över vattnet. Och så var det. Men när jag också skrev att de var sjösäkra och klarade sig fint i hårt väder, så fick jag bakläxa av min bror, som hanterat dem yrkesmässigt i många år. ”Ja, inte vet jag om de var mera sjösäkra än andra båtar, sa han. Det berodde nog mera på roddaren hur de klarade hård blåst och höga vågor”, sa han.

Här har i alla fall barn och barnbarn nått de lockande klipporna på Hårdnackarnalängs ute i havsbandet. Om det var med årplask eller sprisegel eller aktersnurra den här gången, det låter jag vara osagt.

Men att det är en konst och en lycka att kunna ro, det håller jag fast vid, även om åldern och ryggen nu hindrar mig från det.

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande