”Nytänkande inom äldrevården”. Detta var rubriken på ett offentligt möte i Örebro nyligen. Till mötet hade inbjudits landstingspolitiker av olika ”färg”, en professor i geriatrik, en primärvårdsdirektör och så allmänheten som övervägande bestod av personer i fjärde åldern eller på väg dit.

Diskussionen leddes av en av nyhetsuppläsarna i vårt regionala nyhetsprogram Tvärsnytt. Hon inledde med att teckna en ganska grå bild av den sjukvård och den vård och omsorg som erbjuds äldre människor och utgick från egen erfarenhet som anhörig.

Professorn i geriatrik uppmanades att ge sin syn på saken. Hans uppfattning var att landstingets sjukvård och kommunens omvårdnad skulle slås samman hos en huvudman. Det skulle öka möjligheterna till samarbete mellan olika yrkeskategorier. Han påpekade också att nästan alla 80-85-åringar har en eller flera kroniska sjukdomar, en del men inte alla oförutsebara som till exempel stroke. Han menade, och det är lätt att inse poängen, att man tidigt ska ta kontakt med människor som börjar bli äldre, i lugn och ro undersöka deras hälsotillstånd och ge råd om kost, motion, levnadsvanor.

Professorn betonade också de anhörigas betydelse. Av all äldreomsorg sköts 70 % av dem. Behovet av information av anhöriga om dementa personers bakgrund och liv är också så viktig: vill han/hon ha filmjölk eller gröt till frukost, hur ofta brukar han/hon duscha…

Så tog ett landstingsråd till orda. I motsats till professorn tyckte han att den nuvarande uppgiftsfördelningen mellan kommuner och landsting, där kommunen svarar för omvårdnad och särskilt boende och landstinget för sjukvården, är helt OK. Han delade dock professorns fundering om hur vi bör gå till väga för att upptäcka ett framtida vårdbehov hos den äldre. Hans slutsats var att vi allmänt måste våga tala om åldrandet och vad det innebär. Men också gemene man har ett ansvar att tala om detta med sina anhöriga. Landstingsrådet avslutade sitt anförande med att, också han, lyfta fram de anhörigas roll och ställde den retoriska frågan ”hur stöttar samhället anhöriga som gör stora insatser”?

En ung kvinna, landstingsråd och ordförande i landstingets forskningsnämnd, påpekade att den äldreomsorg som nu byggs upp är väldigt annorlunda än till exempel 1970-talets och kommer att kännas lika annorlunda om tjugo år. Hon menade att äldre måste ta ansvar för sin egen hälsa, gå till vårdcentralen och ta prover och så. Hon framkastade förslaget att en ”hälsobuss” skulle kunna fungera som en mobil vårdcentral för provtagning och undersökning men betonade att det då måste finnas en instans där provresultaten togs emot och resulterade i behandling.

Inte heller primärvårdsdirektören trodde på en samlad organisation för sjukvård och omvårdnad. Kommunens insatser är också bredare än så. Han har erfarenhet av gott samarbete mellan primärvården och kommunernas äldreomsorg. Han såg fler friska äldre lång upp i åldrarna och menade att fler äldre numera tar ansvar för sin hälsa. Primärvården i vårt län satsar förebyggande, har ett stort utbud av motion och ger råd om vad vi ska äta och hur vi ska sköta vår hälsa.

Slutklämmen denna afton gav en kvinna (i nästa månad ska hon fylla 80 berättade hon stolt), som reste sig och påpekade att alla som sagt något under kvällen talat om ”de äldre”. ”Vi måste börja tala för oss själva”, förkunnade hon med klar och bestämd röst.

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande