Smaka på ordet och känn vilka associationer det ger. Lekfullt arbete i solsken. Skoj och nojs. Vin som flödar och gör livet skönt diffust. En överdådig fest till dryckesgudens ära.

Men det är inte riktigt så alla gånger…

Utanför Antoniettas gamla hus mitt i Anacapri stad växer vinet och döljer spruckna väggar och flagad målarfärg bakom frodiga bladridåer. De skuggar den trånga gården och alla blomkrukorna med hortensia och pelargon under sitt gröna tak, och överallt hänger druvorna fullmogna och soldruckna och väntar på att bli plockade.

Antonietta är änka efter Marias far och kallas för Zia av hans barn och barnbarn från första äktenskapet. Till vendemmian har hela familjen samlats hemma hos henne för att hjälpas åt med plockning, malning och pressning. En het dag i mitten av oktober, en söndag, när många är lediga från sina arbeten.

Än dröjer det flera timmar innan den första armadan av turister från fastlandet kliver av båtarna i Marina Grande. När de fyller bussarna och sprider sig i gränderna, då står Peppino högt på den skraltiga stegen, medan de övriga klättrar på stolar och skär ner druvklasarna med tandade bordsknivar och slänger dem i plastpytsar eller trälådor.

Men så de plockade druvorna slängs! Utan försiktighet och omtanke.

För den som mest är van att se druvor som garnering på ostbrickor, känns det syndigt slarvigt.

När pytsarna är fulla av druvor, bär man dem till kvarnen, som mest liknar urvridningsrullarna på de första tvättmaskinerna.

Det mest ruttna plockas bort, men det är inte mycket, för det har varit gynnsamt väder hela sommaren.

Det mesta får gå in i kvarnen orensat, kanske tillsammans med något småkryp, som inte hinner rädda sig undan döden i tid.

Efter malningen öser man massan i en träbehållare med press. Där skruvas den ner och befrias från all den goda saften, som så småningom ska mogna till bordsvin för alla hushåll i Antoniettas stora familj. Men musten är drickbar färsk och nypressad också.

Gabriele hämtar ett glas, fyller det, bjuder gästerna från nordanland och ser förväntansfull ut.

”Buono?”

Ja, visst är det gott. Vitaminrik råsaft, en smula trist i färgen men frisk och läskande. Och arbetet kan fortsätta. Låda efter låda, pyts efter pyts – kanske trehundra liter sammanlagt – plockas, mals och pressas.

Paus i arbetet.

När klockan närmar sig ett är värmen besvärande, och Maria är klar med pastan.

Teresa och Gabrielle, fem och åtta år, är trötta och bråkar om allting.  De får en brödbit ibland och en hurril däremellan, men ingenting kan avstyra syskonkäbblet.

Det slutar med att de kivas om en kniv och ”lyckas” skära sig på den båda två. De skriker i kapp en stund, men de lugnar sig när Zia börjar riva remsor av en bit bomullstrasa. Tysta och andäktiga låter de henne göra förband efter oljudet, inte efter risporna.

Efter maten somnar barnen i Zias stora säng.

De vuxna ser också fram mot middagsvilan, och det är dags för gästerna att dra sig tillbaka till sin svenskhet och till lugnet bakom San Micheles privatgrind.

”Ti piace?” säger Maria och räcker mig en klase blå druvor.

”Si, Maria, allt behagar mig mycket”.

Och det svaret är verkligen ingen artighetsfras!

Eftermiddagsljus i bergen.

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande