Vår släktforskning hade nått sitt mål. Ingers och min bok var tryckt och klar. ”Fyra kvinnor – två sekler” var titeln, och det var våra anmödrar Cajsa Olufsdotter och Sara Tyrsdotter, födda i mitten av 1700-talet, som inledde historien. Genom Kajsa Lisa Andersdotter, född 1818, möttes våra släkter. Hennes döttrar, Klara, min farmor, och Charlotta, Ingers mormorsmor, var huvudpersonerna i boken.

   För att fira bokens utgivning var vi samlade till släktkalas. Hedersgäster var Farbror Karl, som snart skulle fylla hundra, och Faster Karin på min släktsida, Moster Elsa på Ingers sida. De tre och jag var de enda i sällskapet som hade ungdoms- och barndomsminnen av Clara och Charlotta.

Charlottas barnafödande blev smått historiskt, och på sjutton år fick hon och hennes Nils Petter fjorton barn. Hon födde tvillingar sex gånger i rad, bara äldsta och yngsta barnet kom ensamma till världen, fyra av tvillingarna dog vid späd ålder och en av dem drunknade i tonåren.  Ingers Moster Elsa var barnbarn till äldsta dottern.

Min släkttavla var inte alls lika barnrik.

Faster Karin och Moster Elsa hade lekt tillsammans på släktträffar och som tonåringar brevväxlade de flitigt, glömde aldrig varandras födelsedagar och namnsdagar och skickade ibland små presenter till varandra. Men som vuxna med egna familjer hade de inte haft någon kontakt.

    På vårt släktkalas var båda långt över åttio år. Två lite rultiga tanter med opererade knän och ny höftled, som båda var beroende av käppar.  I sin vanliga vardag var det två glada, frispråkiga och sociala kvinnor med stela kroppar men rörliga hjärnor. Nu såg de närmast lite generade ut och talade nästan demonstrativt bara med oss andra.

Vänner från förr

Eftersom det var vid Ingers bord vi satt, så var det hon som höll välkomsttalet. Bland annat läste hon upp ett brev, som hon hade fått låna av sin moster. Brevet hade hon fått av min faster på sin 15-årsdag. Det var naivt och rörande, de var nog båda strängt fostrade, det förstod man. Karin  berättade att hon hade fått en ny klänning  och att Maj-Ros hade fått en kalv med ett vitt hjärta i pannan.

Men ett par rader i slutet stod det i alla fall något om en pojke i granngården som…

Den sista meningen läste inte Inger upp, men när hon lade ifrån sig brevet sade Moster Elsa med sin strängaste lärarinneröst: ”Hur kunde jag vara så dum, så jag lät dig läsa det där!”

”Det står väl ingenting i er bok om det där?” frågade Faster Karin mera försynt.

Men det gjorde det ju inte, lugnade Inger henne. Och de båda barndomsvännerna, som dittills mest generat tittat ner i bordet, log äntligen mot varandra.

Minns tillbaka

   När måltiden var över, satt de sedan nästan hela kvällen tätt tillsammans och hade inte mycket intresse över för oss andra. Ibland viskade och fnissade de, som de töser de var en gång. Värkande ryggar och knän var glömda och käpparna hade trillat på golvet.

Våra hedersgäster, de två barndomsvännerna, hade återfunnit varandra efter sjuttio år, och när de skildes enades de om att de skulle fortsätta att hålla kontakten med varandra.

   ”Vi kan väl skriva ibland, till jul eller så”, sa Moster Elsa.

   ”Ja, så länge det går”, sa Faster Karin lite vemodigt.

Men tyvärr ville inte livet att de skulle hinna fortsätta brevväxlingen.

”Vad pratar ni om?” frågade Ingers kusin Eva.

”Barn ska lära sig att inte vara så frågvisa” var svaret Moster Elsas gav sin sextioåriga dotter.

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande