Bland de minnessaker från mina resor som jag värdesätter mest finns två enkla keramiska formar. Sådana användes en gång av sicilianarna för att baka bröd mönstrade med kristna symboler åt döda familjemedlemmar, när de besökte deras gravar.

Jag fick formarna av min vän Laura Brucato en gång på 1970-talet, när vi besökte deras vingård på vulkanen Etnas sluttning.  De hade själva grävt fram dem ur jorden där och de påminner mig  här om besöken på Taorminas kyrkogård på den vackra ön Sicilien.

Man kan tro att porten till Edens lustgård står vidöppen, när man ser änglatrumpeterna blomma. Ett otal vita klockor i gröna trädkronor, en ridå av väldoft mellan oss och paradiset.

Så enkelt att kliva på och bara ta för sig av härligheten – om man är privilegierad turist, men för de bofasta kan det vara betydligt kärvare. Till och med efter döden är utrymmet ofta begränsat.

Kyrkogården i turistcentrat Taormina ligger mot en fond av höga berg, vägen dit är kantad av blommor och grönska. Innanför grindarna vaktar marmoränglar vid de rikas mausoleer. Vanligt folk staplas i murar, i celler, plats för sex kistor på höjden och upp till ett trettiotal på längden. Dödens dystra baracker, som får en nordbo att frysa i sommarhettan.

Ändå vandrar vi på kyrkogården i timmar. Första gången av den krassa anledningen att vi var åktrötta och hittade en skuggig parkering utanför. Sedan för att där fanns så mycket att se och begrunda och därför att vi fångades av en stämning som är svår att beskriva.

På otaliga sätt hedras de döda och pryds deras sista vilorum. Än naivt. Än konstnärligt. Ofta med rörande bevis på saknad, ibland med upprörande skrytsamhet.

Nästan överallt finns porträtt av den bortgångne, men Giovanni Zuccaro Atenasio, som tydligen var en mycket förnäm man, står som marmorbyst på sin egen grav, och på sockeln sitter en och, enligt vad vi kan läsa oss fram till, raderar ut hans namn från jorden och lovar att föra hans själ till himlen.

En bit därifrån dyker en sportfiskare mot ett lavablock prytt med fiskar, sjöstjärnor och snäckor och två blå syrgastuber är fyllda med blommor.

Fiskaren, som vilar därunder, är inte den ende som mist livet i de farliga vatten som omger Sicilien, men han har säkert fått den mest fantasifulla gravvården.

Men Bartoletta Panerazias namn måste ha skrivit med en spik i det våta murbruket, när hennes ”cell” stängdes, och vid hennes plats finns inte ens en marmorplatta med datum för livets börja och slut, som annars är brukligt.

Änglarna blåser nog i sina blomster- och marmortrumpeter på Sicilien, men inte är det några klingande fanfarer för jämlikhet.

För både fattiga och rika tycks dock gälla att de går till sina döda med självklar naturlighet. De tittar likasom in på kyrkogården i förbifarten. Korsar sig. Gråter ibland. Men samtidigt håller man en livlig kontakt med de levande omkring. Pladdrar om ditt och datt med någon bekant. Pratar och gestikulerar medan de kliver upp och ner på stegar och pryder de små gravarna med blommor och ljus. Konverserar gärna en frågvis turist.

Och över alltsammans vakar ständigt vulkanen Etna, ständigt beredd till nya utbrott av glödande lava, som ofta sprider död men som efter lång tid förvandlas till livgivande jord.

Och bland vinrankorna i den jorden gömde sig länge formarna för bröd åt de döda, den gåvan jag fick av Laura en gång för länge sedan. 

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande