EU är mer än raka gurkor, standardiserad jordgubbsstorlek och ekonomiska oroligheter!

En dag i september 2011 fick jag ett mail med rubriken ”Grundtvig workshop – Dancing with memories”. Avsändare var EU Education and culture – Lifelong learning programme. Inte hade jag en aning om att det finns en avdelning inom EU som heter så…

”Välkommen till polska kusten, till Kolobrzeg, och hör om olika européers bästa minnen i livet genom tillbakablickar i vår gemensamma historia! Det enda du behöver göra är att vilja vara med och dansa och förstå basic english.” 

Jag hade kommit med på inbjudningslistan genom min ”internationella seniordans”. Livligt påhejad av mina döttrar fyllde jag i anmälningsblanketten och skickade iväg den.

    ”Det är klart du ska söka, mamma, det är nog inte många 77-åriga tanter som vågar!” Det var säkert sant.

En torsdagsförmiddag ringde en Anna från Polen och frågade på knagglig engelska om jag fortfarande var intresserad. Jag hade blivit utvald att representera Sverige.

”Naturligtvis, ja tack!”  Jag frågade vad jag skulle bidra med, om jag skulle hålla föredrag eller förbereda mig på något sätt.” Nej, inte alls”, sa Anna, ”kom bara och dela med dig av dig själv och dina livserfarenheter. Du behöver inte göra någonting annat. Det kostara ingenting – allt betalt genom organisatören.”

Utan några som helst förväntningar, bara full av nyfikenhet, gav jag mig iväg en tidig söndagsmorgon. Resan till Kolobrzeg med flyg och buss – tog hela dagen.

   Undrande och trötta satt vi där åtta främlingar i en ödslig matsal i februarimörkret på söndagskvällen, fick en ”Kallte Platte” och iakttog varandra med forskande blickar. Var kom hon ifrån? Han ser väldigt spansk ut… Hör den där till vår grupp?

Det hade snöat under natten och drivisen låg tätt packad vid stranden. Detta var en stor upplevelse för deltagarna från södra Europa. Pedro från Portugal hade aldrig i sitt 60-åriga liv sett snö!

Kolobrzeg ligger vid den del av polska kusten som man vill göra till ett stort turistmål och öppna många ”kurhotell”. Vi bodde på ett sådant. Det kryllade av bastanta tyskar i vita frottèrockar på väg till olika behandlingar eller till poolen. Vår lilla mångfacetterade grupp, 12 seniorer och 6 juniorer, var verkligen ett udda inslag.

Måndagssessionen inleddes med presentation. Det var verkligen en skara med mycket olika människor. Inte bara åldersmässigt utan på alla sätt och förmågan att uttrycka sig på engelska varierade högst väsentligt.

Flera av dem höll på med någon form av välgörenhet på sin hemmaplan och kommit med på kursen genom sin kyrka. Några var miljöaktivister och kvinnosakskvinnor, andra studerande och intresserade av Europasamarbete i största allmänhet. Många var välbekanta med Life Long Learning programme, de flesta liksom jag ganska ovetande om var vi hamnat.

Helt säkert var jag den enda som kommit med genom gammeldans! Jag var näst äldst, bara Dietrich från Düsseldorf var äldre. Han såg ut som pappan i Pinocchio med vita mustascher och helskägg. Han hade levt i DDR och hade hemska upplevelser, vilka han gärna ville berätta om hela tiden.

Dagschemat innehöll presentation av olika händelser i Europa, ett decennium per dag.  Det var spännande att höra vad som hänt samtidigt i våra länder, vad vi lyssnat på för musik, hur modet sett ur osv. Vi sjöng med liv och lust med i de populäraste slagdängorna.

De flesta av oss hade mycket dålig kännedom om vad som hänt samtidigt i Rumänien, Bulgarien, Portugal och andra delar av Europa. Mina jämnåriga vänners erfarenheter av krig, revolutioner och omstörtande händelser var mycket gripande att få ta del av. Ju längre redovisningen kom kändes det som om händelserna i Europa varit en kuliss i mitt liv. Jag hade haft fullt upp med familj och yrkesverksamhet i min egen trygga lilla värld. Om det varit revolution eller uppror någonstans i något land, tros allt ganska geografiskt nära, hade jag väl registrerat det men inte mer. Därför var det mycket tankeväckande och nyttigt att höra om hur folk haft det. Och har det än idag!

Det var förfärligt att höra hur ungdomarna från t.ex Tjeckien och Rumänien hade tappat tron på framtiden. De misstrodde sina politiker och suckade över all korruption. En jättegullig kille från Tjeckien tittade storögd på mig när han fick klart för sig att jag var 77 år och kunde stå på mina ben, vara med på upptågen, dansa och diskutera. ”Min mormor är 60 år och hon har förberett sin begravning i tio år!” Jag tänkte i mitt stilla sinne att hans lilla mormor nog gärna bytt sitt liv mot mitt.

För att det inte skulle bli för mycket fakta kopplade vi av med olika danser och lekar.

På eftermiddagarna var det dancing classes ledda av en professionell dansare. Vi försökte lära oss vad man dansat i Europa under vår livstid. Det var kul men svårt med charlston, roligt och jobbigt med twist, rock and roll och maracena.

Härlig upplevelse att prova på Zorba med de rätta stegen men märkligt att se att juniorerna inte kunde dansa vals.

Vi äldre levde med från 20- 60-talet. Där var vi med och kunde bidra med egna upplevelser. Vi var unga då, vi kunde sångerna som spelades upp, vi skrattade igenkännande åt klädmodet, kom ihåg konst och litteratur. När vi kom till 80-90-talet och därefter var vi inte så alerta.

Allt eftersom dagarna gick blev det klart fört mig att detta varken var en kurs eller ett seminarium.  Det var en ”brobyggarträff” för människor från olika håll att komma samman för att lära känna varandra, utvecklas och samarbeta.

Allt var på en varm opretentiös nivå, alla kunde delta i alla uppgifter utan att några som helst prestationskrav. Ingen satt bredvid och surade utan deltog med liv och lust i alla upptåg.

Vi skapade saker tillsammans av enkla material, klädde ut oss, i sjöng och dansade,  alla efter sin förmåga.

När jag sms:ade hem och berättade att jag varit utklädd till Bob Marley tyckte min familj att mormor var rätt häftig.

Kvällarna avslutades med någon lek t ex charader eller gemensam dans. En kväll hade vår danslärare folkdräkt och ledde oss i en äkta polsk promenad polonäs.  Min lätta seniordans ”Glada ringen” gjorde succé.

Några av deltagarna visade bilder och berättade om sin hembygd. Dystre Dietrich fick en halvtimme för sina starka bilder och upplevelser från DDR tiden. Allt i en väl avvägd blandning.

Sista kvällen var det en gemensam middag med specialiteter vi tagit med oss hemifrån. Där fanns skotsk whiskey, Aalborgs akvavit, rödvin från Österrike och portvin från Portugal, korvar och skinkor av alla de slag, ostar och italiensk spagetti, Kalles Kaviar och Wasa knäckebröd, engelska shortbread och mycket, mycket mer. Vi trivdes tillsammans, skrattade och stämningen var hög. Helga spelade munspel och italienarna ville sjunga O sole mio hela tiden.

Det är svårt att sammanfatta veckan, så många intryck. Men alla dessa olika människor som inte kände varandra ett dugg kunde ha det så trevligt under en hel vecka!

Den helt dominerande känslan för mig är i alla fall att vi haft det enastående BRA här i vårt lilla trygga hörn av Europa, i Sverige. Inga krig, inga revolutioner, ingen hungersnöd eller brist på något överhuvudtaget jämfört med många, många nära oss. Vi har absolut ingenting att klaga på.

Det är svårt att sammanfatta veckan, så många intryck. Men alla dessa olika människor som inte kände varandra ett dugg kunde ha det så trevligt under en hel vecka!

   Jag visste egentligen inte vad jag gett min in på och hade inga förväntningar på Polenveckan men den blev en stor positiv happening som jag inte vill vara utan.

    Mina minnen fick verkligen virvla runt – och jag fick dansa med dem.

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande