Någon dröm om att få vara Lucia har jag aldrig haft, och mitt enda luciaminne från min tidiga ungdom är från ett SLU-möte i i Tjusts skärgård.

Marianne Lestander, Stockholms Lucia 1959. Bild lånad från Anna Franzons blogg (Sveriges Lucia 2010)

Vi rodde ett par kilometer och gick sedan på leriga och blöta vägar till Lillstugan i Stora Sandered, där vi hade ett muntert knytkalas i decembermörkret. I förstugan draperade vi flickor oss i lakan med röda bomullsband om midjan och några ynka glitterslingor i håret, och med ljus i händerna tågade vi sedan in till de manliga kompisarna och bjöd dem på pepparkakor. Jag vet inte, men jag gissar att Karin var Lucia, för hon sjöng så vackert. Någon luciakrona hade hon nog inte, men det var ändå en mycket högtidlig del av programmet.

   Detta var i slutet på 1930-talet. Men så här i Nobeltider vaknar alltid minnet av ett luciafirande under helt andra former, när jag fem till sex år senare fick vara med om dansen i Blå hallen i Stockholms Stadshus. Och hur det kunde bli så, det kräver faktiskt ett stycke “stockholmshistoria” som förklaring.

År 1927 drog ett Luciatåg med en ridande ljusdrottning för första gången genom Stockholms city. Det var Stockholmstidningen som stod som arrangör. Det hela utvecklades till ett gigantiskt evenemang med kröning i Stadshuset och på Skansen. Intresset var enormt och den trettonde december var “alla” ute på gatorna för att titta på kortegen med Lucian och hennes tärnor.

   Min kusin Helga, som var journalist på tidningen, var också vad man skulle kunna kalla “Luciamamma”. Hon följde i flera år Lucian från valet till kröningen och sedan ända till Siracusa på Sicilien, som den “riktiga” Lucian sägs komma ifrån, och där hennes svenska efterföljare också hyllades.

   I början av 1940-talet fick jag själv, tack vare min kusin, vara med på ett hörn vid den högtidliga kröningen i Stadshuset. Lucian med sin ljuskrona följdes av sina tärnor, hyllades med tal och fick ett vackert smycke som minne av den stora dagen.

   Om mat och dryck stod på programmet kommer jag inte ihåg. Men dansen… Om jag blundar, så kan jag se när tärnorna dansade ut på golvet med sina frackklädda kavaljerer…

Om Lucia fick ta av sig ljuskronan och dansa med, det minns jag inte heller, men man får hoppas att hon inte måste stå där hela kvällen och bara vara vacker.

    Jag var där i sällskap med min syssling Hariett, och vi blev uppbjudna redan till första valsen av ett par ynglingar som säkert var kommenderade till det av min kusin Helga. Och vi tyckte båda att vi var så fina i våra långa klänningar. Min rosa “kreation” var min tärnklänning från en god väns bröllop sommaren före. Och på vägen till och från festen hade jag en päls, som jag fått låna av Harietts mamma. Hon var körsnär och ansvarade för Lucians och tärnornas mjuka vita pälsar. Min var av grått krulligt får, men det kändes ändå som höjden av lyx.

Ja, så olika har mitt luciafirande varit. Att uppleva glansen och festen i Stockholms Stadshus var naturligtvis stort. Men säkert var det lika roligt i Lillstugan i Stora Sandered.

Jag hälsar er alla som förr mången gång
med ljus i min krona och stämningsfull sång.
Jag kommer när mörkast det är här i Norden
och allt synes dött och förfruset på jorden.

(Gammal luciasång, ursprunget har jag inte kunnat spåra.)

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande