Så har vi åter fått veta vem som utsetts till årets nobelpristagare i litteratur. En kvinna denna gång.

Alice Munro heter hon. En novellkonstens mästare. 82 år. Från Kanada.

Återigen har vi fått se den ständige sekreteraren stiga ut genom den vita dörren med förgyllda lister, den dörr som endast ett fåtal utvalda får stiga in igenom.

Valet av pristagare tycks vara till allmän belåtenhet i år. Inga burop från den församlade pressen, enbart applåder och ett glatt sorl.

I början av oktober sände TV 1 ett dokumentärprogram om Svenska Akademien och det skrevs om det märkliga i att media fått tillåtelse att göra ett besök där.

Vi skulle äntligen få möta våra svenska företrädare för Snille och Smak på hemmaplan.

Vi skulle få veta hur dessa personer, så högtidligt och på livstid invalda, disponerade sin tid i de så hemliga salarna och om vad de har för uppgifter där.

Jag såg verkligen fram emot att se programmet, men tyvärr motsvarade det ärligt talat inte mina förväntningar.

I inledningen stod Peter Englund innanför den vita dörren medan han väntade på att en imponerande klocka skulle ge honom den rätta sekunden för att berätta för media vem som skulle bli den lyckliga nobelpristagaren.

Klockan bevakades av en välklädd herre, som sedan genom hela det timslånga programmet blev någon slags seriefigur med uppgift att se till att allt skulle fungera. Någon från kansliet kanske, jag uppfattade aldrig hans namn.

Han sågs ofta bland otaliga böcker i långa korridorer. Han lade ledamöternas papper tillrätta på ett bord med samma precisa avstånd som när de kungliga besticken läggs ut för en galamiddag. Han kollade en kristallkrona noga tillsammans med Horace Engdahl.

De flesta av de andra utvalda representanterna för snille och smak skymtade mera i förbifarten och unnades då och då någon sidoreplik.

Varför fick inte dessa verbala ledamöter, med sin ryggsäck av lärdom, delge oss tittare sina kunskaper och uppfattningar?

Istället fanns i programmet flera avsnitt med vit text på svart botten där man själv fick läsa om Svenska Akademien, som funnits i vårt land sedan år 1786, om stadgar och förordningar och om dess stora betydelse.

I programmet fick vi veta att ledamöterna i Svenska Akademien läser mycket.

Någon betonade att ledamöterna läser mycket, vilket väl de flesta tittare redan förstått, att de har sammanträden varje vecka, att de tar beslut om flera olika stipendier, och att den allra viktigaste uppgiften var att hitta rätt författare för just nobelpriset.

Stolarna kring bordet vid sammanträdesbordet var inte alls de arton förnäma, som bara brukas vid den högtidliga invigningen, när kungligheterna och kultureliten är gäster.

Förmodligen är ”vardagsstolarna” heller inte numrerade, för någon berättade lite skämtsamt att ledamöterna vid sina veckosammanträden brukade kivas om de platser där de såg och hörde bäst.

Någon annan gillade inte att gå på den gemensamma middagen efter sammanträdet ”… och äta inälvsmat och annat trist…” . Och Kristina Lugn sa på sitt underfundiga sätt, att hon tyckte synd om de andra som måste träffa henne varje vecka.

Horace Engdahl bidrog väl vid ett par tillfällen med några tänkvärda funderingar och hans humor mitt i all lärdom lyssnar jag gärna på.

Peter Englund berättade att han hellre verkar än syns. Det låter sympatiskt men är säkert svårt att leva efter som ständig sekreterare.

Särskilt i nobeltider.

Ja, så mycket mera fick jag inte ut av programmet, som jag varit så nyfiken på, och efteråt tänkte jag på Kristina Lugns tveksamma ord när hon fick en fråga om sin syn på Svenska Akademien.

”… en garant för något som är svårt att sätta fingret på…” sade hon.

För mig blev detta dokumentärprogram en besvikelse, men min kritik är inte alls är riktad mot Svenska Akademien med valspråket Snille och smak som bildades redan år 1786.

Jag tycker bara att TV dåligt förvaltade sin möjlighet att skildra livet i dessa annars så slutna salar.

Visst log jag åt en del av de lustigheter som kryddade programmet, men uppgifter om det seriösa arbete som faktiskt bedrivs där, den fick jag söka hos Wikipedia sedan jag slagit av min TV.

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande