Jag är en hängiven stadsmänniska. Jag älskar betongen, graffitin och de trista grå byggnaderna som omfamnar de smala gatorna. Det är min värld och jag känner mig trygg där.

När jag promenerar längs gatorna med hunden, en terrier av obestämd härkomst, känner jag mig lycklig. I ett svagt ögonblick döpte jag min hund till Prinsen. Inte för att han ser ut som en prins, utan mer för att han liknar en prinskorv, med en liten snutt i var ände. Min lilla kompis har dock ett känsligt sinne, så det har jag aldrig berättat. Den täta trafiken får mig att känna, att jag är en del av stadens brusande vardagsliv. Trafiken är dock stundtals så intensiv, att jag lätt fastnar i bilköer, fastän jag går till fots.

Under min dagliga långpromenad passerar vi ett mindre grönområde. Jag tittar alltid misstänksamt på de grusade gångarna, de stora träden som nästan hotfullt stirrar på mig, och de vajande kronorna som skymmer solen. Jag kan inte förstå hur någon kan trivas där. Uppenbarligen finns det en del udda människor, för den lilla lekparken är alltid full av folk.

På sommaren är den stora gräsytan prickig av färggranna filtar, befolkade av mer eller mindre avklädda människor. De ligger eller sitter, liksom utslängda av en jättes hand, tillsynes utan att göra något vettigt. Vissa av dem borde verkligen fila lite på sin självkritiska förmåga.
Prinsen är förstås av annan åsikt när det gäller parker, så jag gör ett undantag, och låter honom pinka på det yttersta trädet. Vad gör man inte för människans bästa vän?

Jag har, liksom merparten av oss, grannar. Grannen till vänster är en rar liten gumma. Hon är alltid klädd i klänning och förkläde. En genuin representant för det utdöende husmorssläktet. Hon tror att vi äldre ungkarlar inte får i oss tillräckligt med mat. Därför ringer hon på min dörr, flera gånger i veckan, och erbjuder mig hemlagad kålpudding. Jag tycker inte om kålpudding, men tar emot den för att inte göra henne ledsen. Prinsen däremot, älskar kålpudding. Det är en anledning till, att han ser ut som en prinskorv. Vid de sällsynta tillfällen, då jag måste lämna Prinsen ensam hemma hela dagen, får han vara inne hos damen. Vad hon proppar honom full med då, kan jag bara fantisera om.

Grannen till höger, är en familj med två barn. Barnen är i de yngre tonåren och har en fruktansvärd musiksmak. Väggarna i mitt gamla hus är alldeles för oisolerade, för att hysa barnfamiljer. Det känner de flesta hyresgäster till, men eftersom värden sällan bor i sitt eget hus, är det ofta meningslöst att påpeka detta. Föräldrarna är hurtiga typer som börjar alla vardagar med ett joggingpass. Då rasar de nedför trapporna, som om de vore jagade av vilda djur. Jag vaknar tidigt och störs inte så mycket av det. Vad övriga grannar i trappuppgången tycker, intresserar mig inte nämnvärt.

Vad familjen gör på helgerna vet jag inte, hemma är de i alla fall inte. Jag har funderat lite på deras helgfrånvaro och kommit fram till att de kanske har ett fritidshus, ett så kallat sommarnöje. Hur någon kan kalla det ett nöje, att bo i en liten stuga mitt ute i ingenstans, förstår jag inte. Att bo flera dygn mitt i naturen, med skogen inpå knutarna. Blotta tanken ger mig gåshud.

Jag föredrar mitt eget helgnöje. Varje lördag sitter jag på stadens torg och iakttar människorna runt omkring mig. Lyssnar på trafikens brus och spårvagnarnas pinglande. Prinsen ligger vid min sida och följer allt som händer med spänt intresse. Tillsammans är vi ett med staden.

Då är jag lycklig!

Text: Lars Ek
Foto: urbantlokalt.se

.

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande