När oktober övergick i november var det dags att åka på en vandringsresa till Marocko. Där borde det vara varmt och skönt och shortsvänligt. Sol på benen behöver många av oss. Vi landade i Agadir, fick ut vårt bagage och gick till bussen. Det var eftermiddag och vi skulle åka långt in i landet. Landskapet vi åkte igenom var brunbränt, här och var enstaka buskar. Efter några timmar rastade vi i en liten stad. Vi gick in på det stora hotellet genom dess port och hamnade i vad som kunde beskrivas som en oas med porlande, kvillrande källor, som tagen ur Tusen och en natt. Det fattades dock graciösa beslöjade danserskor och en schejk på en stor arabhingst.

Enligt vår guide spelade man in romantiska ökenfilmer i området och då var detta den hägrande oasen. Men nu flanerade ungdomar av båda könen utanför hotellet. Obeslöjade flickor i jeans gick arm i arm med beslöjade vänninor. Pojkarna gick nästan alla i jeans. En och annan man gick i djallaba, ett förträffligt plagg när det blåser.

Efter denna paus fortsatte vi inåt landet genom halvöken. De enda levande varelser vi såg var getter. Det var ont om föda och en del betade i buskkronorna. Så blev det plötsligt helmörkt. Ett och annat upplyst fönster gled förbi. Och plötsligt steg ett hotell fram ur mörkret . Trötta tog vi vårt bagage och gick tll våra rum. Guiden tillhöll oss att sedan raskt komma till matsalen för middag. Klockan 10 stängde man av dieselgeneratorerna på hotellet och det blev nattsvart. Vi hittade tllbaka till rummen och somnade snabbt. I gryningen vaknade vi till och tittade ut.

Efter frukosten tog vi en promenad över ett fält och vår guide letade efter skorpioner. Endast några få och små blommor fanns, i övrigt var allt torrt. En sömnig skorpion väckte vi. Våra förehavande observerades av traktens barn!

Vi gick in i vår buss ochnu började det verkliga äventyret. Under fyra dagar färdades vi i det både omväxlande och monotona landskapet. Bussen tog oss de långa “transportsträckorna” men större delen av dagen gick vi till fots. Lunchmaten inköptes på marknader och bestod mest av frukt, grönsaker, ost, nötter, bröd och mineralvatten. Nyttigt!

Vi vandrade i halvöknen. Här och var fanns några buskar och änu mer sällan träd.Det hände att vi följde någon uttorkad flodfåra. Helt plötsligt glimmade små plurr med gröna växter omkring. En ökengroda tog plötsligt skydd under några blad. Vi vandrade upp mot åskammar, långsamt och stretande med lunchpackning på ryggen. När vi nådde kammen lagom mjuka i benen överraskades vi av en sandstorm och stretade neråt i kraftig motvind. Som ett under dök det upp en svacka, där var det vindstilla.

Med välbehag sträckte vi ut oss, dukade upp vår lunch. Med god aptit åt och drack vi upp det mesta. Och så vandrade vi med nya krafter vidare. Vi såg inte några hus, ett och annat herdeskjul gick vi förbi.

Landskapet var enformigt storslaget, som att gå utmed havet och inte se annat än vatten. Men plötsligt tornade en bergvägg upp sig. Det blev som vilda västern! Cowboyfilmer har faktiskt spelats in här!

Det fanns också små städer här och var. Och vad vore en stad utan marknad? Turister var uppenbart ovanliga här och vi fick sällskap av unga män som ville guida oss till de olika försäljarna. Vi kunde köpa äkta saffran för ett billigt pris. En försäljaren tyckte vi skulle köpa den billigare gurkmejan, saffran var för dyrt. Det var ganska kyligt, vilket vi inte var beredda på. Men på marknaden köpte jag mig en varm och skön djallaba. Så vandrade vi till vårt hotell som låg en bit utanför staden eller byn. Vi mötte våra reskamrater, de trodde att vi hade hittat en berb!

Vi skulle få se mycket rovfåglar under resan. De var aktiva speciellt på morgonen varför vi tidigt, innan soluppgången, for ut i öknen. Det var en mäktig upplevelse med alla de dova färgerna. Men så mycket hökar, örnar, vråkar och falkar såg vi inte.

Vi färdades så mot Högatlas. Vi stannade vid en ravin, längst ner kunde vi se en skummande flod och längre bort en kraftverksdamm. Faktiskt fanns det en och annan berberapa, kusiner till Gibraltars apor.

Näst sista eftermiddagen nådde vi Marakesh. På torget framför marknaden fanns det ormtjusare, vattenbärare och inte minst “guider” som skulle visa upp marknaden. En valde ut oss och förde oss genom trånga passager, vindlande gångar, stannade till vid vissa affärer som han ville rekommendera. Plötsligt försvann han och vi såg några poliser!! Han var inte en auktoriserad guide. Vi lyckades helskinnade komma ut och tillbaka till bussen för transport till hotellet för dagen. Vi åkte upp mot Högatlas och det blev kyligt.

Näst sista morgonen for vi ännu högre upp till en skidanläggning med liftar. Faktiskt låg det snö på marken och vinden ven. En bergförare och skidlärare stod och väntade på oss. Vi var inte direkt förberedda på att vandra i snö och blåst och först nu förstod vi varför vi skulle haft med vantar och varm luva.

En viss tveksamhet bredde ut sig i ledet men bergföraren förklarade att vi bara skulle gå en kortare bit i passet, sen gick det nerför till varmare trakter. Så vi vandrade på och frös. Men mycket riktigt, efter någon timme gick det nerför och blev varmare. Vi såg små bergbyar klänga upp mot bergväggarna. Vi fördes till ett hus i en av dem och i ett stort rum. Bakåt begränsades det av berget och var en variant av backstuga. Här serverades vi lunch och fick vila ut.

Vår reseledare började bli otålig, vi måste lämna byn för att nå bussen. Värmen var det inte fel på, det gick nerför i lagom lutning. Men alla orkade inte hålla farten, de flesta var 60+. Mörkret började krypa över oss innan vi var framme till “bergstaxin” som skulle föra oss ner till bussen. Bergstaxin var en pickup med lämmar och vi satt packade på flaket. Det blev helsvart och bilen satte fart utmed vägar som till stor del var uttorkade bäckfåror, det skumpade, det var bara att hålla sig fast. Och slutligen kom vi till bussen och kunde åka till hotellet. Egentligen skulle vi fått njuta av hamas-bad men det blev för sent. Alla var vi omtumlade när vi satte oss ner för avskedsmiddagen och vår ledare var märkbart skakad och sa han var stolt över oss. God mat och vin gjorde oss uppsluppna och stämningen var god.

Dagen efter åkte vi tillbaka till Agadir och flyget hem! Resebolaget ordnade inte fler sådana här resor, de ansågs alltför strapatsrika. Men för oss var det upplevelserik och trevlig resa. Väl värd att minnas.

Bilder och fotografier författarens egna.

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande