I augusti 1989 överraskade maken mig med en Ölandstripp. Vi hade inte tänkt göra något särskilt på vår semester, men efter att han i många år hört mina lyriska kommentarer om det Öländska landskapet, havet, det alltid underbara vädret ( jag hade besökt ön som barn med mina föräldrar, vilket gjorde ett starkt intryck på mig), så hade han i hemlighet  bokat en stuga. Stugan skulle ligga på Hälluddens camping i Byxelkrok på Norra Öland. Där skulle vi vistas under en vecka.

Tidig lördag morgon for vi så iväg, maken, jag, vår yngsta son, och hunden Tessy.
Vi hade en alldeles ny bil, så vi kände oss lugna o trygga inför resan.

Bilresan ner mot Kalmar gick bra, vi hade ett par matraster efter vägen, och slutligen när vi skymtade Ölandsbron,  var förväntningarna höga i luften.

Känslan av att resa över den drygt 6 km långa bron var behagfull, den underbara havsluften med doft av  tång. Den fantastiska utsikten som mötte oss över havet gav oss en stark frihetskänsla och pirr i maggropen.

När vi hade kommit över bron kändes det som man hade hamnat någonstans längre söderut i Europa. Naturen, folklivet, och hela gatubilden var så annorlunda. Så nära men ändå så långt bort.

Vi hade dock en resa på ytterligare 9 mil framför oss, för att komma till vårt mål. Sonen började nu känna sig otålig, vacker natur och väderkvarnar, är ju inget som i första hand imponerar på en 10 åring.
Vi visste ju dock att det fanns havsbad nära vår stuga, och på ön fanns ju även en stor djur o nöjespark.

Väl framme vid Hälluddens camping, tittade maken o jag på varandra, men ingen sa något. I efterhand vet vi ju båda att vi tänkte samma sak!

Vad var detta? Ett 10 tal små stugor stod formade som likt en hästsko på en äng. Jag blev full i skratt, men ville inte såra maken. Han hade ju gjort så gott han kunnat, men han hade glömt att fråga efter på hur många kvadratmeter stugan var.

Nåväl, vi parkerade bilen, packade ur och installerade oss. Lite som apa i bur kände man sig, när hyresgästerna i de andra stugorna på de små verandorna mönstrade oss.
Så här i efterhand har jag många gånger tänkt med tanke på fortsättningen, att hela historien skulle kunna vara ett manus till en underbart rolig Lasse Åberg film!!  Dessutom var den ju helt sann.

Nästa morgon sken solen, och  efter avklarad frukost ville sonen åka till en badplats ett stycke  ifrån.
När vi öppnade stugdörren, tycktes som på en given signal alla stugdörrar slås upp. Barn, föräldrar vandrade mot bilparkeringen med picknickkorgar, snorklar, badbollar o badkläder, så även vi. Den ena bilen efter den andra for så iväg,  o så var det vår tur, men bilen var helt tyst. Inte ett enda ljud hördes från den nya bilen.
Kvarvarande stuggäster tillskyndade för att försöka hjälpa maken med hans förtvivlade kamp att hitta felet. Jag tror det stod fyra fem karlar runt motorhuven, den ena vetandes mer än den andra, men detta till trots så var bilen helt död.
Nu var goda råd dyra, sonen tyckte det var tråkigt, jag kände mig ledsen, och maken konstaterade på stående fot att aldrig mer skulle han köpa en sådan bil.

Nu var det bärgningsbil som gällde, och maken och sonen blev dragna  ner till en bilverkstad i Borgholm. Själv stannade jag och hunden kvar i stugbyn, och jag kände mig oerhört besviken.

Framåt eftermiddagen var så maken tillbaka med bilen. Nu var allt fixat och klart, så nu kunde vår semester äntligen börja.
På kvällen tog vi  så en biltur längst havet, tittade på blåelden vid Neptuni åkrar, en fantastisk syn med dessa blå blomsterfält,  och även alla vackra träd som var omslingrade av murgröna längst stammarna gav våra ögon mycket fröjd. Ordningen tycktes som återställd, och vi såg fram emot nästa morgon.

Rutinen likt morgonen innan upprepade sig, frukost, upp med stugdörrarna, ut mot bilarna, o döm av vår förvåning. Vår bil var åter lika död som morgonen innan. Vi trodde nästan inte det var sant, hade någon stulit bilmotorn? Nej inte bara en gång till!

Nu började även de andra stuggästerna tycka synd om oss, men vad hjälpte det bilen fungerade ju inte för det.
Jag minns särskilt en äldre man som var konstnär. Han for varje sommar till Öland för att hämta inspiration för vinterns målande, och han konstaterade följande. Moderna bilar är  lika svåra att förstå sig på som modern abstrakt konst. Man skall kunna se vad en tavla föreställer sa han, likväl som man skall kunna se var felet i en bil sitter. Nej den nya elektroniken i bilar med olika chips  och dydlikt var inget för den vanliga människan var hans  bestämda åsikt.

Det blev således ny tur med bärgare till bilverkstaden i Borgholm, med löfte om att sedan skulle allt fungera. Innerst inne hade jag då önskat att vi hade varit hemma på terassen i stället.

Nästkommande morgon fungerade bilen perfekt, såsom det utlovats, och vi reste till Ölands djurpark, för nu tyckte inte sonen att det längre var roligt att åka bärgningsbil.
Vi hann också göra en hel del annat skoj innan det så var dags igen.
När vi så på torsdagsmorgonen åter hade en stendöd bil gav vi upp, jag grät, maken var förbannad, o sonen längtade hem till de andra ungarna på gatan.
Vid det här laget hade vi  hunnit bli trogna kunder till bilbärgningsföretaget, som lovade komma på eftermiddagen, då med en större bärgningsbil, för ytterligare en bil skulle med efter vägen.
Vi packade ihop  våra tillhörigheter, städade den lilla stugan, och  gjorde oss klara för resan med bärgningsbil, men på vilket sätt? När bärgaren kom, så lyftes bilen upp med en kran på ett flak, och vi skulle sittandes i vår bil på detta flak färdas mot Borgholm.

De andra stuggästerna stod nedanför och vinkade av oss, medans vi själva mest kände oss som seriefigurer. Ja inte sonen förståss, han tyckte det var häftigt att sitta så högt upp.

Resan gick dock mycket sakta, jag började bli stressad och kände mig kissnödig.

Jag viskade tyst till maken att jag var kissnödig, varpå han snabbt och irriterande svarade: Var inte du på toa innan vi åkte? Här kan du ju inte komma ut begriper du väl!

Jag blev snabbt helt fixerad av att inte kunna komma på toa, så till slut tyckte jag att jag såg ubåtar, och varje gupp i vägen kändes som jag skulle spricka.

Sonen hade nu upptäckt min belägenhet, varpå han roat var femte minut frågade mig: ” Mamma hur kissnödig är du? Mamma du kissar väl inte på dig?”

Som om guds änglar hört mig, svängde så bärgaren in på en liten väg mot en mindre bilverkstad, där tydligen den andra bilen skulle lämnas. Jag tänkte rappt, nu eller aldrig!
När chauffören gått in i bilverkstan, rev jag upp vår bildörr för att ta mig ur, men det var ju högt upp vi var!

Hur skulle detta gå till?  Maken var irriterad, och sonen klappade i händerna och skrattade av hjärtans lust. Jag lyckades till sist komma ner från flaket, men fråga mig inte hur?  Nu kom nästa problem, var skulle jag huka mig? Det var ju hus överallt!
Jag började spring, vilket säkert måste ha sett väldigt roligt ut, med min rondör, och lite utåtställda gång, men vem tänker på det vid ett sådant tillfälle?!
Jag svingade mig över en stenmur och hukade ner mig bakom en stor buske. Det var värt en hundralapp. Senare upptäckte jag att jag satt i en villaträdgård, men ingen hade sett mig, tack o lov.
Nu påbörjades nästa moment, jag skulle upp på flaket igen. Jag hävde mig, ålade och kröp. Lagom när chauffören kom ut från verkstan, inte ont anande mitt äventyr, var jag åter inne i bilen. Jag har aldrig förr eller senare utfört sådan akrobatik.

När vi sedan kom till Borgholm ( igen), och bilens chips fixat, blev vi anmodade att inte stanna motorn efter vägen, utan att köra non stop hem.
Detta medförde att maken fick be om lov att ha motorn på vid den bensinmack som vi senare tankade vid.

Ja tänk, att allt hade gått fel på denna resa! Under resten av färden sa vi inte så mycket till varandra. Vi längtade hem, till och med hunden är jag övertygad om.
Det soliga och roliga med denna sanna tragikomiska  historia är dock att vi efter detta återvänt många  gånger till Öland. Öland som är och förblir solens o vindarnas ö.

Ölandstripp med prövningar gav ändå mersmak.

 

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande