Det vanligaste när det gäller släktforskning är kanske att följa en släkt genom födelse- och dödslängder, genom husförhörslängder och församlingsböcker. Men samtidigt som man lägger nya namn och nya årtal till sin släktforskning ökar nyfikenheten: hur levde människorna, hur dog de? Vilken var den sociala strukturen där de bodde? Det är då man utökar sin släktforskning till att bli något mer – en kartläggning av en gård eller en by, en fördjupad studie av en person, vars öde man blivit speciellt intresserad av.

I min släktforskning finns några levnadsöden som särskilt gripit mig. Ett av dem är Lotta, född 1808 i Tryserum i Småland. Lotta var syster till min mormors farfars far. Ett annat är min avlägsna släkt på Fångö i Gryts skärgård. Att lägga samman det som de olika  kyrkböckerna berättar, tillsammans med uppgifter från andra källor har gett mig en ganska levande bild av hur de hade det i sina liv.

På olika sätt har jag också kommit i kontakt med personer, som i generationer brukat en gård eller växt upp i en by. Här vill jag berätta om hur Vråka och Ytterby, två byar i Västerviks kommun, har fått ett nytt liv genom forskning och engagerade beskrivningar.

Människoöden att gripas av

Lotta Trybom

Lotta Trybom och hennes sex syskon föddes och växte upp på en medelstor gård i Tryserums socken. Då Lotta var 22 år lämnade hon föräldrahemmet, flyttade till Eds socken och blev piga. Efter bara ett år flyttade hon hem igen. I husförhörlängden noterades ”Attesten anger att hon är i häfdat tillstånd”, det vill säga att det redan i flyttattesten noterats att hon var gravid. Så födde Lotta i januari 1832 ett barn, Johanna. I födelselängden antecknas Johanna som ”oäkta”.

Vittnen vid Johannas dop, dagen efter hennes födelse, är två av Lottas bröder och en svägerska samt en jämnårig kvinna, som kanske är hennes väninna. Jag tolkar det som att Lotta har starkt stöd i sin familj. Men, visar det sig, inte bara där. Snart stryks ordet ”oäkta” i födelselängden och barnet förklaras vara trolovningsbarn. I husförhörslängden skrivs in att Lotta blivit kyrkotagen för Carl Andersson Trosell, vilken alltså är hennes fästman.

Carl är äldste sonen till en välbärgad bonde i byn Eds scken. Till Carl, på hans föräldragård, flyttar nu Lotta med Johanna. Efter jul 1832 gifter sig Lotta och Carl och man skulle ju kunna hoppas och tro att man nu får ropa ”slutet gott, allting gott”.

Men så blir det inte. Äktenskapet mellan Lotta och Carl varar knappt ett år. I december 1833, på hemväg från ett bröllop, faller Carl av sin häst, som blivit skrämd och råkat i sken. Carl bryter nacken och dör någon dag efter olyckshändelsen. Nu är Lotta, vid 25 års ålder, änka. Ytter­ligare några dagar senare föder Lotta ett barn. Barnet är dödfött, kanske är det för tidigt fött.

Lotta stannar tills vidare på gården hos sina svärföräldrar. Men tre år senare gifter hon om sig med bonden Johan Petter i Eds Capells socken. Han har en gård i Askö by och hit flyttar nu Lotta med sin dotter. I det nya äktenskapet föds fem barn. Med tre av barnen fortfarande hemmavarande dör så Lotta av frossa 1859 vid 51 års ålder.

Då jag läser bouppteckningen efter Lotta ser jag att hennes hem var välutrustat. Lotta efterlämnar bland annat 1 ½ dussin porslinstallrikar och 5 par tekoppar. Bland hennes personliga ägodelar hittar jag i bouppteckningen en guldring, fyra silverringar, tre klänningar, två klänningstyger, silkesdukar, schalar och schaletter.

Av allt att döma håller Lotta kontakten med sin förste mans föräldrar. Då dottern Johanna dör, det var bara fyra år efter Lottas död och Johanna var då bara 31 år, blev hennes farfar förmyndare till hennes fyra små barn. Om Johannas liv kan man också berätta mer men det är en annan, lite tryggare historia.

Familjen på Fångö

På Fångö i Gryts skärgård fanns en gång en koppargruva. Brytningen av koppar började 1821 på Gruvholmen, hade sin storhetstid på 1850-talet och upphörde 1874. På Gruvholmen finns fortfarande djupa gruvschakt, stora varphögar, husgrunder och lastplatser.

I mitten av 1800-talet levde cirka 200 personer på ön. 120 gruvarbetare slet i gruvan förutom de kvinnor och barn som arbetade ovan jord. En av dem som bodde och arbetade på Fångö var Adolph Trybom, född 1804, bror till min mormors farfars far. Hans familj bestod av hustrun  i hans tredje gifte och deras sex barn.

Adolph kommer från en bondesläkt. I generation efter generation har av en son i respektive syskonskara löst ut sina syskon och övertagit sin fars gård. Men det har varit många syskon att dela på arvet och det är lätt att förstå att det inte blivit så mycket för var och en av syskonen.

Adolphs far löstes 1796 ut ur sin fars gård och blev skeppare. Redan tio år senare noteras i husförhörslängden att föräldrarna är ”utfattiga och orkeslösa” och de fyra barnen anges vara ”utfattiga”.

Adolph flyttar till Fångö 1835 för att arbeta i gruvan. Han flyttar till ön med sin andra hustru och de får en dotter fem år senare. Hustrun dör 1846 och Adolph gifter om sig några år senare. I detta tredje äktenskap föds sex barn.

Hur familjen bor på Fångö vet man inte, i husförhörslängden anges bostadsorten till ”Fångö grufva”.

Under några dagar i januari 1861 dör två av barnen, Anders Petter, 5 år, och Frantz Oskar, 2 år. I april samma år dör sonen Jonas Vilhelm, 8 år. Som dödsorsak för dem alla tre är diarré.

Vad var det som gjorde att alla de tre yngsta barnen drabbades av detta? En teori är att vattnet i deras hushåll blev brytningen av koppar påverkade familjens hushållsvatten. Om detta vet vi ingenting, endast att familjen samma år flyttade till en annan stuga på ön.

En tröst i detta så sorgliga är säkert att ytterligare ett barn, Agnes Carolina, föds på sommaren detta år.

Men som om de tre barnens död inte var tillräckligt så dör ett år senare, i januari 1862, fadern Adolph. Som dödsorsak för honom anges i dödslängden ”gastrisk feber”, en diagnos som användes i gångna tider för olika infektioner i magen i kombination med feber.

Och för änkan Maria Helena är inte prövningarnas tid förbi. Just fyllda nio år drunknar Agnes Carolina. De båda äldre sönerna har redan lämnat hemmet och nu är Maria Helena ensam kvar i den tidigare så stora familjen. Hon är 48 år och nu lämnar hon sin bostad och tas om hand i något som kanske kan anses vara ett fattighus. Här bor hon med två andra änkor och den ena änkans vuxne son.

Och här lämnar jag familjen på Fångö, djupt gripen av dess öde.

En gård, en bygd.

Vråka

Vråka.

Det är lätt att förstå att en person, med en särskilt stark relation till en gård eller en bygd, gärna vill följa gården eller trakten bakåt i tiden. Vilka bodde där, hur bytte gård eller gårdar ägare, hur hade de det? En sådan person är Stig Carlsson Trosell i byn Vråka. I över 300 år har hans släkt bott på Västergården och det var just hit som Lotta Trybom med dottern Johanna 1832 kom som ung brud.

En kort tid var vi alltså släkt, Stig Carlsson och jag, genom att hans farfars farfars bror för snart 200 år sedan gifte sig med min mormors farfars fars syster!

Stig Carlsson berättar på sin hemsida, www.purestad.se, om gårdarnas historia med början i tidigt 1600-tal då de blev en förläning av drottning Christinas förmynderskaps­regering. Åtta av gårdarna bildade så småningom ett gemensamt rusthåll och det är för dessa gårdar som Stig Carlsson låter oss följa ägoförhållandena. De har från 1699 tillhört hans farfars släkt och här får vi se hur gårdarna bytt ägare genom arv eller giftermål.

Förutom om ägoförhållandena till gårdarna berättar, på sin hemsida, Stig Carlsson om byns historia. Han berättar om bronsåldersgravar och om ett gravfält från järnåldern mitt i byn. Han berättar om hur byn 1743 förstördes av en brand och om dess storhetstid på 1800-talet. Vråka var då en välmående by med några hundra invånare, affärer, mejeri, flera hantverkare och tre kapell för vardera en frikyrkoförsamling.

Att, som Stig Carlsson har gjort, lägga till bilder till sin text, gör förstås gör förstås det ännu mer intressant att ta del av den. Han har, säkert med stor möda, letat fram bilder från livet i Vråka för länge sedan, bilder av människor i arbete i ett åldrigt jordbruk, bilder från högtider och bilder av äldre hus och befintliga hus i byn.

Att ”botanisera” på Stig Carlssons hemsida är en njutning för oss, som sedan några somrar räknar den pånyttfödda byn Vråka till våra smultronställen.

Ytterby.

En annan man med stark bindning till sin hembygd är Mikael Edberg från Ytterby på Stora Askö. Också han är avlägset släkt till mig eftersom hans farmors bror gifte sig med min mormors syster.

Mikael Edberg har vuxit upp på gården Skärsmaren. Gården har varit i hans släkts ägo i 200 år och hans föräldrar bor fortfarande kvar och brukar gården. Mikael bor numera i Stockholm.

Mikael Edbergs släktforskning resulterad i en bok.

Mikael Edberg har, liksom Stig Carlsson i Vråka, släktforskat i många år. Också för Mikael utvidgades intresset från den egna släkten till hembyn. Under de första åren av 2000-talet använde han mycket tid för att kartlägga Ytterby med gårdar och torp från 1500-talet och framåt. Resultatet av hans forskning presenterade han 2005 i en bok, Ytterbys gårdar och torp – min småländska hembys historia.

Boken visar ägoförhållandena för samtliga gårdar i byn. I en av dem växte min mormors mor upp. Boken ger också namnen på de nära 1000 personer som någon gång bott i Ytterby. Bouppteckningar och utdrag ur domstolsprotokoll ger en bild av människorna bakom namnen. Laga skiftesprotokollet från 1836 beskriver varje fastighet och i vilket skick husen befann sig.

Mikael Edberg har gjort sin bok än mer levande genom alla bilderna i den.  Han har själv fotograferat alla mangårdsbyggnaderna i byn och har också illustrerat med gamla kartor. Ett foto av en gammal jordkällare påminner om livet förr.

I slutet av boken finns en källförteckning. Den är imponerande – och det är förresten hela boken med sitt digra innehåll.

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande