En efter en stängs dörrarna bakom mig,
vänder mig om, finner ingen utväg
Framför mig en mörk korridor med stängda dörrar
Det finns inga nycklar, bara borttappade
Steg för steg, i blindhet famlar jag
mot det knappa ljuset, långt där borta
Då, på tröskeln vid slutet
vidgas horisonten och släpper loss
det norrländska sommarljuset.
Den ändlösa ljusblå himlen tecknar konturer
kring fjälltopparna och speglar sig skamlöst
i Laisans blanka vatten,
där öringen ritar sina ringar.
I väster spetsas Nuolpens hjässa
av solens sista strålar
Och en kritvit måne rullar långsamt fram
i den ljusa skymningen utan slut.
Denna plats på jorden
aldrig så igenkännande
som nu, den sista sommaren.
Varför den sista sommaren?
Ett avsked till en plats jag inte kommer att återse , inte somförr
efter femtio år. Mitt synfält krymper och blindheten kommer närmare.Synd att inte bilden som sa mer än ord aldrig kom med.
Mvh
AnneMarie
Så underbart att du har ditt smultronställe så klart för din inre syn! Det är vad som betyder mest. Alla bilder av både människor och natur som kommer för en i mörkret när sömnen inte vill infinna sig. De hjälper en att sträva på.
Tänker ofta på dig och allt vad du gav mig under våra gemensamma skrivarår. Stort TACK!
Tack Margareta!
Hittade bland mina papper det du skrev om en promenad med Fredrik Såigenkännande och vemodigt. Minns dina glada sånger på våra fester och dina recept bl.a på skorpor. Och grytlappen som hänger vid min spis. Bara fina minnen.
Tillgivna vännen AnneMarie