Livsgnistan är kanske något som vi får med oss från födseln. Under livets gång händer det att vi hamnar i kriser; vi tycker att livet har mist sin mening. Vi slår oss inte till ro, vi börjar jaga det som vi vet finns gömt inne i oss, gnistan som får oss att gå vidare med en tro på livet och oss själva.
   Den tar oss i anspråk, den ställer krav på vilja och energi. Den har också med kärlek att göra. Kärlek till någon eller något. Den yttrar sig på olika sätt, var och en av oss kan ha sin egen livsgnista.
   1992 bildade vi, ett tiotal ordälskare, en skrivarcirkel som vi döpte till Skrivlustan.
Högläsningarna blev många och ibland långa, där fanns glittersmycken och dypölar i en märklig blandning. Analyser ingick i bilden, vi sade sanningar om det upplästa, vi sa som det var att syftningen var felaktig, man måste skilja på subjekt och objekt och vem som gjort vad i föregående mening. Det var inte bara att fördriva tiden och underhålla varandra.
   Vi har under åren vecklat ut oss och blivit allt säkrare, alltmer poetiska, alltmer otroliga i våra utsvävningar. Ibland i dur, ibland i moll – än uppe i rymden, än nere på jorden bland åsarna och skogarna. Det finns knappt en tuva som inte blivit undersökt, dissekerad och diskuterad.
   Hos oss är livsgnistan en kärlek till orden. Dem har vi fogat samman till meningar och en del av dessa meningar har vuxit i sidantal, fått pärmar och blivit till böcker som kan läsas av andra. Fem medlemmar i Skrivlustan har debuterat som författare i fjärde åldern.
Livsgnistan är ett ord, som jag funnit hos poeten och författaren Jonas Love Almqvist i hans dikt om stjärnan:
   Om bland tusen stjärnor någon enda ser på dig
   tro på den stjärnans mening
   tro hennes ögons glans
   Du går inte ensam.

 

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande