”Skit i traditionerna”

 

heter en bok av den danske författaren Leif Panduro. 

Den kom ut i slutet på 50-talet och blev en stor generationsroman för oss som var unga då. Det handlar om en ung mans frigörelse från föräldrar och samhälle – en resa om att bli vuxen och alla livets konstigheter. Författarens förmåga att vrida lite på verkligheten skapade komiska och absurda situationer som t.ex traditioner.

Jag bläddrade i mitt tummade exemplar häromdagen och tänkte på hur mycket kul julen kan vara men samtidigt tvång, elände och ensamhet för en del.

 

I mitt föräldrahem var julen en högtid med klappar, mat, värme, gemenskap och traditioner.

Efter den spännande julaftonen väckte mamma oss barn redan klockan 5 på morgonen. Frukost och ståhej innan alla var klädda och beredda för avfärd. Pappa hade skottat infarten till huset fritt från snö. Min bror startade bilen och skrapade is från rutorna. Det rök ur munnen. Snön gnistrade och temperaturen var många grader under 0. Fem personer trängdes i bilen på väg till kyrkan i Vänersborg eller Västra Tunhem.

Vi måste ha intagit vår ”familjebänk” senast klockan 6.00 eftersom besökarna var nästan lika tidiga som vi. Klockan 7.00 började julottan och innan dess hade vaktmästarna tänt ljusen, plockat in extra stolar och hälsat på besökarna. Fram till dess fick man kämpa mot att somna. Klockringning och därefter sjöng vi och lyssnade på julevangeliet. O Helga Natt avslutade som vanligt och kollekten gick till prästutbildningen vid Flemslätt utanför Skara.

Därpå följde den sedvanliga turen till begravningsplatsen med ljus. Väl hemma igen åt vi en fantastisk frukost från föregående dags julbord. Pappa och min äldre bror tog varsin ”Ottesyp”. Dags för alla att gå till sängs. Bara mamma var vaken och stökade vidare …

Så där höll vi på i många år. Det kunde bli lite trängre i bilen men traditionen upprätthölls.

Allting förändrades förstås så småningom. Föräldrarna försvann och vi syskon skingrades.

 

Numera firar min hustru och jag julotta i Gustav Vasa kyrka i Stockholm.

Jag kom att tänka på tidens flykt när jag var ute på promenad och stannade framför det stora julfönstret på NK i Stockholm häromdagen. En liten parvel vände sig då till mig och undrade ”Vet farbror att det är Kalle Ankas födelsedag snart?” Jag måste erkänna att det var en lite annorlunda vinkling på julen …

 

Att avstå eller strunta i traditioner ska man förstås inte tycker jag för att anknyta till den lite burdusa rubriken. Man får inte glömma julens budskap!

Men visst är det OK att anpassa sig eller traditioner efter omständigheterna!

 

I min barndoms Vänersborg spelade nästan alla bandy. Här kommer en Vänersborgsanpassad bandytomte:

 

Vi  tillönskar er alla en riktigt GOD JUL och GOTT NYTT ÅR!
Ove & Madelaine  

3 Kommentarer

  1. Ann-Britt Hellborg

    Ja allting förändras, mest märkbart vid jul. Ensam med mamma på ett äldreboende. Hoppas att det blir bra hos henne.Jag var där förra veckan.

    Svara
  2. Paulina

    Underbar text Ove! Vi burkar åka på julotta i Skedevi kyrka! Kram P

    Svara
  3. Michael Flygare

    Jo, fin text, men vart tog Panduro vägen? Älskade boken, men har glömt handlingen. Dags att läsa om!

    Svara

Skicka en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

OA Profilbild miniText: Ove Andersson
Illustrationer: Ove Andersson

Om du vill läsa flera texter eller beundra Oves illustrationer som är samlade i hans Galleri. Klicka här LÄNK

 

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande