Hurra, hurra. Nu har den första snön fallit. Ännu en gång ska skidorna slinta under fötterna. Åt alla håll, utom dit jag ska. Jag tycker det är roligt att åka skidor, om det finns snö, annars är det ett helvete.

Jag minns så väl första gången jag beträdde fjällens vita vidder. ”Åk till Sälen, där är det fint.” Man ska alltid lyda goda råd, så det gjorde jag.

Bilresan till vinterparadiset blev lång och tröttsam. Alla innevånare i landets södra del, verkade ha kommit på samma idé. Hala vägar och plogbilar stökade till det ytterligare.

Vi kom i alla fall fram till vårt stugområde. Då hade snöfallet gradvis övergått i regn. Skymningen suddade ut alla konturer och av skidanläggningen syntes inte mycket. Jag bar in våra saker och placerade skidorna i spåret, som fanns alldeles utanför verandan. Nu var allt klart för morgonens skidtur.

Stugan var varm och mysig. Att det regnade utanför fönstren tänkte jag inte på, då. Min kära särbo, som nu skulle vara min kära sambo i fyra dagar, somnade bums. Man får nämligen slita hårt, för att hinna koppla av. Jag hängde in våra kläder i garderoben och satte in maten i kyl och skåp. Sedan kopplade jag av en stund i soffhörnet med ett glas gyllene nektar, och tänkte glada tankar om härliga skidutflykter.

Nästkommande morgon hade regnet upphört. Dimman däremot, var vit, tjock och våt. Efter att ha grundat med en rejäl frukost, steg vi under glada tjoanden, ut i vintervärlden.
Jag var, då som nu, novis när det gäller skidåkning. Jag tycker visserligen att det är roligt och det är bra motion, men valla har jag bara hört talas om. Vi spände på oss skidorna och med ett beslutsamt stavtag sköt jag på framåt.

Skidorna satt fast i spåret och jag stöp på näsan. Eftersom händerna satt fast i stavarna, som satt fast i snön, kunde jag inte ta emot. Min tillfälliga sambo skrattade så hon ramlade omkull. Själv såg jag inte den minsta humor i det som hänt.

Efter att jag bänt bort skidorna från spåret, kom vi så småningom iväg. En bit i alla fall. Snön klibbade fast under belagen och till slut gick det inte längre. Med en trött suck spände jag av mig skidorna, tog ett steg åt sidan, och försvann till midjan i snön. Ingen hade talat om att det nyligen vräkt ner snö på orten. Snödjupet överskred med råge 100 cm.

Genom att följa skidspåret, hittade vi till slut tillbaka till stugan. Den hade nämligen helt försvunnit i dimman. Spåret guidade oss direkt till verandan, annars hade vi troligen slutat som uppmärksammade arkeologiska fynd, om en hundra år eller så. De närmaste tre dagarna fick vi stanna inne. Maken till dåligt väder har inte skådats sedan hedenhös.

Det var min hittills enda fjällsemester och fler lär det inte bli.

Text: Lars Ek
Foto: thehdwall.com

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande