Blåmålade ytterdörrar håller onda andar borta från husen, sägs det. Möjligen skrämmer de också bort flugor och andra envisa flygfän. Utanför en del av dörrarna hänger en lövruska. Där kan man kliva in och köpa en flaska av gårdens vin, om man har tomglas med sig.

Vi har ingen tomflaska med oss i bilen, men vi är hungriga och törstiga och vill så gärna ha ett mustigt Etnavin till kycklingen som vi köpte i ett plåtskjul nere vid kusten, där det mesta är till salu även på söndagar.

Om Nunziata vet vi ännu ingenting.

Plötsligt tar de blå dörrarna slut och vi är utanför byn. Fortfarande utan vin till kycklingen och brödet, som vi tänkt äta på en skuggig plats med utsikt över vulkanen.BB Etna

Nåja, det kommer flera byar och städer och vi fortsätter genom en hasselskog och upp till högre och kargare marker. Där möter en ståtlig liljeväxt med vita purpurstrimmiga blommor som klär marken överallt. Det är afodillen, dödsrikets blomma i de gamla grekernas religion. Men liljorna här berättar också om en annan död. För där skogarna är kalhuggna och marken skadad, där blommar den som allra skönast.

Vi känner oss dock fulla av liv, bara så hungriga och törstiga, och vi fortsätter till en liten by bortom Francavilla. Här är de flesta på väg till mässan och inga butiker är öppna. Vägarna är för smala för alla turistbussar här.

Men bakom stenmurarna runt husen finns trädkronor som dignar under gula apelsiner och vi kliver försiktigt in genom en port, som skuggas av en änglatrumpet i jätteformat, för att fråga om vi kan få köpas några frukter.

Gården innanför är pytteliten, och vi blir ordentligt utskällda av en raggig hund. Framför ett förfallet hus med gluggar istället för fönster står en kvinna i svarta kläder och matar sina höns med majs.

Det är signora Nunziata.

BB Nunziata

Allt omkring kvinnan är grått och slitet och talar om fattigdom. Allt utom apelsinträden och marken som är full av fallfrukt. Signoran är mycket avmätt först och tittar med tydlig avsmak på våra nordiska sommarkläder. Men sedan kommer hennes döttrar fram till oss och vi når fram till varandra i ett stapplande samtal. Vi får själva plocka apelsiner, vi köper några ägg och vi får sallad, lök och tomater som gåvor.

Vi möter vänliga människor och hårda människoöden, som vi aldrig ska glömma.

Signora Nunziata är änka sedan tre månader. Hennes äldsta dotter är också änka och har dessutom mist sitt enda barn. Säkert kommer de aldrig ur sin sorg och sina svarta kläder. De svälter nog inte, men de är fattiga på pengar, kläder och andra ägodelar. De gula frukterna ger ingen inkomst, gården är alldeles för liten för att det ska löna sig med försäljning. Det är precis som våra äpplen ett gott fruktår, allt som inte går åt i hushållet får falla ner och ruttna bort. Men på gården står tre kor och en väldig tjur och trampar i gödsel alldeles utanför ett litet uthus, och de ger kvinnorna deras blygsamma försörjning.

Signora Nunziata har visserligen två söner också, men arbetslösheten har tvingat dem att utvandra, den ena till USA, den andra till Tyskland.

”Gud give att jag får se dem en gång till innan jag dör”, säger signoran, men hennes röst har inte mycket hopp i sig. Och tvivlet var befogat. När vi två år senare kom tillbaka var mamma Nunziata död och ingen av sönerna hade kommit hem.

Kvar på gården fanns fortfarande äldsta dottern, som alltså var änka, och den yngsta, som då var trettio år och ogift. Inte särskilt hög värderad som människor, någon av dem.

Men apelsinerna glödde som guld i trädkronorna och änglatrumpetens vita klockor, så sköna och så giftiga, gömde nästan porten i den halvt nedrasade muren.

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande