Jag har ont, och jag tycker förfärligt synd om mig själv.
I ett anfall av överdrivet nit har jag gjort en våldsam vurpa på mitt eget hemmagolv och nu ligger jag här med flera illa tilltygade ryggkotor. Helt hjälplös, känns det som.
   På geriatriska avdelningen dessutom…
   Som om det skulle vara en ålderssjukdom att ramla!
   Knappt kan jag röra på huvudet så mycket att jag kan kolla in min omgivning. En sal för två och ett beigefärgat draperi som ger mig en känsla av avskildhet.
Tankarna och oron tonar bort tillsammans med smärtan i ett lätt morfinrus, och plötsligt hör jag någon som sjunger. Svagt och hest men tonsäkert.
Tryggare kan ingen vara
än Guds lilla barnaskara…
   Neej, jag tror inte för ett ögonblick att jag passerat gränsen till en annan värld, det hinner jag bara inte.
– Så fint du sjunger, Greta, säger en ung kille. Sedan drar han undan de beigefärgade våderna till min plats.
– Jag heter Hans, presenterar han sig för mig. Syster Hans. Det är jag som ska se till er båda i natt.
   Sången tystnar och ett pepparkakshus tonar fram i min dimmiga tillvaro. Och visst heter hon Greta, min rumskamrat, men trygg är hon inte, det ska jag snart förstå. Istället är hon nästan en bild av sagans häxa. Liten och krum, utan tänder och hår. Berövad hela sin värdighet.
   I nästa sekund förvandlas den milda sångerskan till en rasande furie.
– Var är min peruk… jag måste ha mitt hår…
– Lilla Greta, du får tillbaka din peruk i morgon. Den är inte torr än.
– Va? Har ni blött ner den? Då är den förstörd! Finns det ingen människa här som bryr sig om mig…
   Men visst finns det en människa som bryr sig. Som vänder på kudden och talar lugnande. Som kommer med en spruta, när Greta spottat ut tabletterna och så när biter sin hjälpare i handen.
   Inte en enda sekund ser syster Hans ut att tappa tålamodet, och när lugnet lägrar sig på salen är det min tur att få ännu ett smärtstillande piller. Sedan sover jag drömlöst tills dagpersonalen går på.
Men Gretas säng är tom.
– Hon har fått eget rum, säger syster Siri, och peruken är torr och fin igen, svarar hon på mina frågor.
Mera får jag inte veta. Men jag tycker inte längre så förfärligt synd om mig själv fast ryggen värker och rörligheten är nästan lika med noll.
Jag var i goda händer, det hade den gångna natten lärt mig, och allt blev så småningom bättre än det såg ut från början.
   Att jag räknades som åldring och hade tagits om hand av den geriatriska vårdapparaten, var ju bara att acceptera.
   Så är livets gång.

Bild från Schutterstock.com

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande