Alldeles stilla, orörlig med blicken fäst vid den breda pelaren med lodräta reliefer som skymmer orkestern framför altarringen. Med stor förväntan inför Mozarts Requiem sitter hon på den hårda kyrkbänken, men väggen bakom ger stöd för ryggen. Andhämtningen är kort och hög och hjärtats slag förnimbara.

OA gklavOrkestern introducerar mjukt. Så närmar sig de ljusa kvinnorösterna, manskören följer, understryker och tillsammans kastar sig rösterna som en brusande flod och dränker oss i en kaskad av toner.

Vi rör oss från jubel till vemod, från liv till död, men landar alltid i försoning trots klangen av D-moll. De fyra solisterna ber om bönhörelse, om nåd och försoning.

Inget instrument går upp mot den skolade människorösten, den kan rymma allt från den ljusaste sopran till den mörkaste bas.

Orkestern har allt, från pukor och trumpeter, bastuba och stort slagverk. Fiolernas stråkar går som vinden, både mild och stormande.

Mozarts dödsmässa, hans sista verk som andra fick fullfölja, är ett verk som för all framtid kommer att både beröra och röra vid oss människor.

 

Text: Anne-Marie Briandt Östman, januari 2015
Illustrationer: Ove Andersson

 

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande