5 januari 1934. Avgångstid kl.14.12 Det var planerat att jag skulle resa en månad senare, men omständigheterna ville annorlunda. Brådstörtat hade mor fått packa väskan.

Det snusbruna tåget rullade in till den snötäckta perrongen. Liten och skrynklig bars jag ombord i en klädkorg omgjord till babysäng. Ovanpå filten låg biljetten till RESAN. ”Stämplas vid uppehåll” stod det tryckt på den lilla rektangulära kartongbiten. Det skulle bli många stämplar.

Vagnen jag hamnade i var av sedvanlig typ med många kupéer där åtta personer kunde få plats. I min kupé fanns redan två barn, en pojke och en flicka, far och mor. I rökkupén bredvid satt farmor, den vackra vitlockiga, och farfar med sina vita mustascher och lilla pipskägg. Muntert ljöd deras samspråk med morfar som vällustigt bolmande avnjöt en Matanzas cigarrcigarett. Många av de andra båsen i vagnen var fyllda av mostrar, morbröder, fastrar och farbröder. Några kusiner hade ännu ej påbörjat sin RESA.

Oförtrutet rullade tåget på som tåg brukar göra. Över odramatiska slätter med ljuvliga soluppgångar och hänförande aftonljus. Genom mörka tunnlar, på broar över brusande vatten, genom dunkla skogar där de tjocka stammarna susade förbi som tätt stående jättetändstickor. För det mesta inga längre avbrott eller förseningar. Två gånger steg mor av tåget och varje gång hon återkom blev vi en till i kupén. Ibland var det någon som lämnade vagnen för att inte komma tillbaka.

Mina äldre syskon försvann för att fortsätta sina RESOR på annat håll, detsamma gjorde jag. Mor och far i kupén med de bruna sofforna och den klirrande vatten-karaffen var den fasta punkten för oss alla. Glädjen var stor när vi då och då kunde hoppa på tåget och förena oss med dem under våra RESOR. Skratt och glada sånger ekade i restaurangvagnen vid många härliga fester. Det blev trångt om sittplatserna för det kom hela tiden till nya familjemedlemmar, en fästman, en hustru och alltid några små nyfödda.

När tiden var inne stämplade jag min biljett för ett längre uppehåll och gav mig av till fjärran länder på andra sidan Atlanten. Erfarenhet lades till erfarenhet och när jag steg ombord på familjetåget igen var det som en mogen kvinna. Mogen att se mig om på tåget. Undersöka om det fanns intressanta personer att språka med i någon annan vagn.

Och det gjorde det! Rullande över Östgötaslätten träffade jag mannen i mitt liv. En man med snälla leende ögon, vackert hår och jämna tänder. Vi slog strax ihop våra påsar och flyttade till egen familjekupé för att fortsätta tillsammans. Inom fem år hade vi tre söta döttrar med på RESAN som gick precis som vi önskat. Tillsammans alla fem, eller ibland några av oss, stämplade vi ganska ofta biljetten för utflykter vid sidan om den ordinarie RES-vägen. Allt för att uppleva världen vid sidan av.

Barnens fortsatta RESOR planerades i vårt lilla krypin. De lämnade oss en efter en för att fara vidare på egen hand. Deras biljetter till vårt tåg stämplades dock bara för uppehåll. De lovade att då och då hoppa ombord och titta till oss.

Nu var vi två igen. Gott om plats i kupén. Men så tyst! Vi led båda av ”empty nest syndrom”. Var hade alla sånger, all musik tagit vägen? Förut hade det ibland varit för mycket ljud. Nu när det var tyst saknade vi tonerna från olika instrument, moderna klanger och nya ackord. Som tur var fann vi att tillvaron är full av musik vart vi än vände oss.

Vi flyttade in i en modernare vagn med bekväma stolar. Om natten disponerade vi en sovkupé. Bekvämligheten gjorde det lättare att stå ut när vi måste stämpla biljetten på grund av diverse krämpor och uppsöka sjukhus. När döttrarna med blossande kinder nyförälskade steg på tåget föra att presentera sina utvalda livskamrater gladdes vi med dem. Snart kom första barnbarnet och tätt efter fem till. Sist fyllde vår familj nästan hela restaurangvagnen när vi hade kalas. Vi var fjorton personer på gulbröllopsfesten i somras!

________________________________________________________________

Nu far vi med pensionärsbiljett på X 2000. Det går undan. Åren flyger förbi och vi nalkas obönhörligt RESANS bortre del. Dunket från skenorna hörs tydligt och litet ödesmättat. Tunnlarna upplevs mörkare och längre. Särskilt det sista året.

Hur länge får vi sitta här tillsammans? Hur länge kan vi se ut genom fönstren och glädjas åt det vi ser? Vem går först av tåget för att inte komma tillbaka?

”När framtiden är kortare måste livet bli bredare” hörde vi i på radion i somras. Så sant! Det är aldrig för sent att vidga sina vyer, att se något nytt och spännande. Tids nog stannar tåget för gott och biljettens giltighetstid går ut.

Därför fortsätter vi trots allt och planerar optimistiskt en utflykt långt bort från vår invanda RES-rutt – än en gång. Till en världsdel med länder som vi inte har besökt tillsammans. Sydafrika! Tryggt ät att veta att vår lilla kupé väntar på oss här hemma och förhoppningsvis ännu några fina år på vår långa RESA.

Låt oss ge varandra tid,
Låt oss göra famnen vid,
Låt oss älska, låt oss sjunga,
Inte hålla tand för tunga,
Låt oss skratta, låt oss leka,
Låt oss sorgerna beveka,
Låt oss jaga tvivlet bort.
Livet är så gränslöst kort!

 Bo Setterlind.


Skrivlustan 2006.
Margaretas make gick bort tre år senare.

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande