Alldeles självklart anser vi det vara att kunna skicka meddelande till varandra utan minsta fördröjning. Vi gör det via e-post, sms och sociala medier som Facebook och Twitter och – fast då tar det lite längre tid – med vanlig post som läggs i vår brevlåda. Brev och annan post delas ut fem dagar i veckan av en armé av brevbärare. Sällan – eller aldrig någonsin – funderar vi över hur brev och annan post har nått sina mottagare i väglöst land och det för inte så länge sedan.

För postgång i väglöst land

På vår sommarö fanns inte farbara vägar förrän på 1960-talet och före 1956 fanns inte ens en bro mellan vår ö och fastlandet. Men bofasta människor fanns då som nu och de skulle ju ha sina brev. I slutet av 1800-talet inrättades därför lantbrevbäringen med uppgift att lämna och hämta post.

De första lantbrevbärarna anställdes på kontrakt. Anbud infordrades och den som gav det lägsta budet fick tjänsten. De som tog lantbrevbärarjobbet hade det ofta som bisyssla. I övrigt var de torpare, soldater, lantbrukare. De förväntades tillryggalägga ett visst antal km per timme på sin postutdelningstur. Det gick för långsamt, tyckte dock Postverket, kanske på grund av pratstunder i var och varannan stuga. För att göra utdelningen snabbare beslöt Postverket 1909 att brevlådor skulle uppsättas i anslutning till brevbärarlinjen.

På vår ö delades alltså posten ut gående ända till 1960-talet. Bofasta öbor minns särskilt Fridolf, den näst siste av de gående lantbrevbärarna. Han bodde i en stuga på fastlandet. Dit kördes posten från postkontoret i det närmsta samhället. Fridolf tog med sig posten, vandrade ner till sjön och rodde över till öns sydligaste udde – ett gott stycke ser man på kartan. Så började vandringen runt ön. Den gick motsols och var 12 km lång. Den gick genom de tre små byarna och förbi ett antal gårdar och torp. Bönderna var skyldiga att hålla stigarna plogade på vintern och den bonde, som ägde marken där den stora mossen finns, hade ansvar för en uppbyggd spång över den så att brevbäraren kunde ta sig fram torrskodd.

I den nordligaste viken finns fortfarande en liten kur. Där skulle posten till angränsande ö lämnas att avhämtas av roddare därifrån. När så utdelningsturen runt hela ön var fullgjord och Fridolf kommit tillbaka till sin roddbåt gällde det för honom att leverera post till den lilla ön i sydost – men där fanns en handelsbod där befolkningen fick avhämta sin post.

Gångposten skulle fungera i ur och skur och delas ut sex dagar i veckan, till och med på julafton. Vår bofaste granne berättade att Fridolf på julaftonen ett år fick vandra hela sin utdelningstur med två julkort.

Ja, så kom bron och därefter bilvägen som sträcker sig över hela vår ö. Och därmed var gångpostens tid förbi. Den ersattes med postens gula bilar som, fortfarande med lantbrevbärarservice, far genom ön mellan brevlådorna med brev och räkningar och tömmer öns gula brevlåda för avgående post.

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande