Detta är en berättelse från Giglio, en ö utanför toscanska kusten.

Det är en mycket vacker ö.

Så vacker att ett stort kryssningsfartyg, Costa Concordia med mer än 4000 personer ombord, kapsejsade här den 13 januari 2012. En av orsakerna till katastrofen sades vara att kaptenen ville visa sin vackra hemö för passagerarna och därför navigerade det stora skeppet alltför nära de farliga klipporna.

År 1995 besökte Kerstin och jag ön Giglio. Vi tuffade med tåg från Sverige i nästan två dygn till en liten station efter järnvägen mot Rom, därifrån med buss till Porto S. Stefano och slutligen en timma med båt.

Jag var från början mycket tveksam till resan för det var under några tunga år i mitt liv. Tvåsamheten var ett minne, mina barn kämpade för att ”få mig på fötter” igen. Kerstin frestade med en kurs i akvarellmålning.

Trots mitt ringa intresse blev det en bra resa. Vi bodde på ett enkelt men trivsamt hotell och inlemmades i en grupp färgglada amatörer. Siestan var tre timmar lång. Då gick vi ensamma omkring på ön och köpte med oss panini, ost och skinka i alimentarin.

Vägarna var smala och krokiga och det var inte svårt att hitta platser för luncher i det fria. Jag bara ”var” och kände att livet ändå var ganska behagligt. Kerstin var mera ambitiös och hittade många motiv för sitt akvarellblock.

Ön var ett litet paradis med knappt 2000 innevånare och tre små byar. Vår lärare var mycket stolt över att ha ”hittat den”.  I hamnen låg fiskebåtar.

I branterna växte olivträd.

Där odlades vin och grönsaker. Människorna verkade leva gott och var nyfikna och pratsamma. 

Men alla paradis har sina ormar. Och här var det verkliga ormar.  Långa, smala och svarta ringlade de ofta över vägen eller låg överkörda och förvandlade till myrföda. Men det var inte giftiga och inte alls farliga, det sa alla. Men man ska aldrig vara för säker…

Nåja, ormar är vi ganska vana vid i vårt skärgårdsparadis hemma i Sverige.

Där finns både huggorm och snok. Lite olustigt är det alltid att se dem, och så var det här också.

En dag valde vi att följa en stig till byn på toppen av berget och äta vår matsäck där. Till en början var det brant men lättvandrat, men sista biten var snårig, igenvuxen och stenig.

Det här är en riktig ”pappastreet”, sa Kerstin och jag måste hålla med henne, för hennes far förde oss ofta ut på obanade vägar. Så vi tog var sin torr gren och slog runt oss, när vi traskade vidare. Jag gick sist och småmuttrade, smågrälade faktiskt på min livskamrat, som inte längre fanns. ”Det var du som jämt lockade oss på sidan av vägen och som jämt skulle utmana… Nu får du faktiskt se till så vi slipper ormar och andra olustigheter…”

Svettiga och pustande tog vi oss fram sista biten och utan att ha sett minsta skalbagge.

Men där, hoprullad vid vägkanten, låg en lång svart orm.

När vi närmade oss, reste den på huvudet. Och jag undrar om den inte skrattade åt oss.

Skyddsandar har jag aldrig trott på – men min fasta övertygelse kändes faktiskt inte lika fast den gången.

Och de fanns i alla fall inte några skyddsandar på plats när mannen från Giglio ville visa sin vackra hemö för passagerarna på lyxkryssaren Costa Concordia sjutton år senare och många människor försvann i djupet.

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande