Det växte mycket skog i min födelsebygd. Åkrarna var insprängda ljuskilar i barrskogsmattan. Bönder med skog på rot både åtnjöt anseende och var välbärgade. Men för rotlöst folk som min familj fanns bara allemans­rät­tens välsignelser att hämta i skogen.

Foto: Birgit Bergkvist

Men det var inte heller så tokigt. Vi plockade mycket bär – lingon mest och blåbär därnäst. Det mesta plockade vi på Östskogen (lokalt uttal: Östskojin). Dit cyklade man. I början satt jag på en pakethållare eller i en barnsadel. Så småningom hade jag egen cykel. 

Det var skojigare att meta än att plocka bär, men det var ändå roligt med bärplockning för att man fick komma till skogen. Bara förflyttningen var rolig. På Kvarnbron över Jädran. Förbi Åkras, Hagas, Hans-Pers och Sot­sveds ägor i byn Vreten. Genom Hans-Pers’ hage med ljusa björkstammar in i barrskogens dunkel. Efter ett tag passerade man Lappfjärn, en myr – eller MUR på gästrikemål.

Det där uttalet har förresten spelat en roll då Sverige som nybliven stormakt på 1600-talet försökte skapa sig en lång och ärorik historia. Norr om Gävle ligger byn Trödje (E4 gick tidigare genom den). Myrmarkerna kring byn kallades på en äldre karta TRÖDJE MURAR.  När Olof Rudbeck i Uppsala fick syn på detta stod sammanhanget klart för honom: det rörde sig för­stås om murarna kring Troja och följaktligen hade det trojanska kriget utkämpats 1½ mil norr om Gävle. Kom inte och säg att Sverige är historie­löst!

Lappfjärn var ju inget Sjaunja precis, men för en liten pys med ögonen en knapp meter över marken syntes den näst intill ändlös. Dessutom fanns det en källa i murkanten. Det ingick i ritualen att släcka törsten där – med ett även mitt i sommaren härligt svalt vatten. Vid källkanten fanns en näverskopa, varifrån en del av vattnet rann ner på kläderna då man drack. Bara det! Man FICK spilla på sig. (Någon gång kunde näverskopan vara er­satt av en kasserad öronlös kaffekopp – vilket fusk!)

Efter Lappfjärn tog den ändlösa skogen vid. Det var en RIKTIG skog – en trollskog med höga träd. Ty detta var långt före kalhyggenas tid. Mindre hyggen fanns – där växte hallon. Och kolbottnar – med smultron. Det var gott! Både att äta på stället och att ha med hem. Men annars var det blå­bär och lingon man var ute efter.

Två mindre sjöar kom man fram till ibland: Vettsjön hade sandbotten och i Vällingen fanns iglar. Man badade i Vettsjön men inte i Vällingen.

Som sagt – nog var det roligare att meta, men att komma ut i skogen försonade mig t o m med bärplockning. Och en gång – en söndag – tog pappa mig med till Östskogen bara för nöjes skull. Över Jädran, genom Vreten, förbi Lappfjärn – tänk, utan bärkorgar! Vi ställde cyklarna och fortsatte till fots in bland stammarna. Och där inne i dunklet mötte vi en man, en ganska ung man. Jag blev alldeles ställd – hur kunde någon komma inifrån Östskogen.

– Varifrån kommer den farbrorn  – inifrån skogen, undrade jag.
– Åh, han kommer väl från Högbo, sa’ pappa.

Med den repliken ändrades min världsbild drastiskt. Högbo  var en annan socken i Gästrikland. En ganska liten en, förresten, den rest som blivit kvar sedan Sandviken vuxit sig stort, brutit sig ut ur Ovansjö socken och bildat egen köping. Till Högbo kom man genom att ta en beige/brun buss som det stod JÄRBO-SANDVIKEN-GÄVLE på till Sandviken. Där böt man till en grön buss som det stod Stenmark på, och så kom man till Högbo. Men nu! Nu visade det sig att man också kunde ta sig mellan Högbo och Järbo genom Öst­­skogen!

Östskogen som hade varit den bebodda världens gräns. Det fanns väl ingenting bortom Östskogen. Om den var oändlig eller hade ett slut någonstans, hade jag aldrig grubblat över. Men att det skulle finnas något bortom den – det hade aldrig ens fallit mig in.

Min världsbild var skakad.

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande