Fyra dagar i Skottland
Lite ovisst kan det naturligtvis vara, när man gör en resa till ett land, där man aldrig varit förut, utan andra förberedelser än en hyrd bil och ett beställt hotellrum i en obekant stad, vald för sitt läge vid kusten innanför de Inre Hebriderna och det stora havet i väster.

Men så var förutsättningarna när min son Hans och hans fru Carin bjöd sina mammor på en fyradagarsresa till Skottland.

En hedervärd gåva minsann, men givmildheten bleknade möjligtvis något, när vi ”mötte” Walter Douglas Campbell, tillhörig en högadlig ätt, som på 1600-talet var en av de mäktigaste i Skottland.

Han sägs nämligen ha gett sin mor en kyrka i present.

Vi flög till Edinburgh.

Vi flög till Edinburgh och började vår bilresa med att köra västerut mot staden Oban, och vad vi visste om den var att den låg i en ”liten vik”.

Vad som mest förvånade oss, när började resan, var lummigheten kring de välskötta men mycket krokiga vägarna på låglandet. Och fastän jag hade läst kartan noga, så överraskades jag av alla sjöar som glittrade i det vackra landskapet.

Lunchen åt vi i all enkelhet vid en av de vagnar som finns uppställda  här och där efter vägarna. Det är mycket populära matställen med många långtradare parkerade bland personbilarna, och där finns det mesta av vad en vägfarare behöver.

Sedan var vi snart uppe i höglandet. Kala områden omväxlade med slänter och stora betesmarker och där man såg fåren som snöfläckar i grönskan. Ganska mycket skog, där tallarna stod tätt som högresta staket. Och så plötsligt en sjö igen långt nedanför oss. Förtrollade vackert och kargt på samma gång.

Här står Carin i den mäktiga porten på baksidan av kyrkan och njuter liksom vi alla gjorde av den vackra utsikten därifrån.

Och när vi följde Loch Awe i en mycket naturskön dal, blev Carin plötsligt uppmärksam på en mycket blygsam skylt.  Den visade oss till en märklig kyrka, som Berlitz reseguide inte skrev en rad om.

Det var St Conan’s Kirk vi hade kommit till, och när vi fick se texterna som fanns inramade vid ingången, kunde vi läsa att det var just den kyrkan som ädlingen Walter Campbell byggt som en gåva åt sin mor, när hon tyckte att hon hade för lång väg till sin sockenkyrka.

Kyrkan var byggd av väldiga stenblock och bjöd på många vackra och märkliga utsmyckningar i alla utrymmen. Det måste väl ha varit för många sekler tillbaka, tänkte vi förstås, men då gissade vi helt fel. Den började byggas först 1907 och, efter avbrott under Första världskriget stod den färdig 1930.

Efter kyrkobesöket började vi närma oss Oban, ”den lilla viken”, där vi skulle ha vår fasta punkt, och staden blev verkligen inte någon besvikelse. 

Oban, ”den lilla viken”.

Det var ingen turistisk marina men det fanns många båtar i hamnen och på den blå fjärden.

Mot bergen i bakgrunden låg ett imponerande komplex, som lite påminde om Colosseum i Rom. Men det var inte alls något historiskt minnesmärke, som vi först trodde.
Det var helt enkelt byggt för att pryda stadsbilden.

Så någon form av mindervärdighetskomplex, i detta land med så många borgar och slott, måste de väl ändå ha haft en gång i denna lilla trivsamma stad.

Vi hittade ett vackert och personligt hotell med mycket bra mat.

Vad vi tyckte var en riktig prydnad, var vårt lilla hotell med sina spetsiga gavlar, där vi fick enkla men trivsamma och rena rum och en mycket personlig betjäning.

Det visade sig också att det var en riktig stjärnkock som lagade maten där och det var skönt att kunna ”stanna hemma” för middagen, när vi kom tillbaka från våra utfärder.

En dag  körde vi en mycket smal väg som vi trodde skulle föra oss närmare det stora havet. Vi såg en liten by och en ensam gård här och där. I den ymniga växtligheten omkring oss, såg vi många välbekanta blommor, men ibland blev vi förbryllande.

Någon som vet vilken växt det här är?

Det var  jätteblad, som påminde något om väldiga rabarberblad, som kantade vägen. Finns det möjligen någon botanist bland läsarna, som kan förklara vilken växt det kunde vara?

Så småningom mötte vi i alla fall den stora ödsligheten och vägen slutade vid vad vi trodde var ett gammalt färjeställe.

Tystnaden omkring oss var total.  Vi kände oss högtidliga inför det stora havet och stod där länge i begrundan  innan vi återvände till ett annat Skottland, som bjöd oss på helt annan natur och helt andra upplevelser.

Ett slottsbesök är förstås ett måste på en resa i Skottland, därför åkte vi till Inveraray Castle vid Loch Fyne. Det byggdes på 1740-talet, men har moderniserats många gånger och ägaren, den 13:e hertigen av Argyll med fru och tre barn, har sin bostad där.

På några bord såg man också bröllopsbilder och andra familjefoton bland otaliga värdefulla konstverk. Själv var jag förhindrad att gå husesyn för min min rullator och alla trappor, men mycket fanns förstås att se på bottenvåningen. Till exempel matsalen där jag fotograferade det dukade bordet.

Tv-inspelningar av kända serier har gett slottet ny publicitet.

Döm om min förvåning, när jag efter hemkomsten tittade på en repris av den kända TV-serien Downton Abbey. Den som jag alltid följt i de ordinarie sändningarna.

Nu fick jag i TV se den familjen vara gäster på  Inveraray Castle och äta middag vid just det bordet.

Utan tvivel är det nog också så att de TV-inspelningar som gjorts där har gett slottet en ny popularitet.

Så kom då dagen för hemresan.

Från lilla Oban till den stora staden Edinburgh valde vi då vägen genom Perth, som på medeltiden var skottarnas huvudstad. Där fanns naturligtvis mycket se, men det hade regnat av och till hela vägen dit, flyget väntade och det fanns inte tid för flera sevärdheter.

Vårt turistande var slut.

Men dagen var ändå inte misslyckad.
Regnet förstärkte ofta upplevelsen av de första milens dramatiska landskap, som var mycket omväxlande.

När vi närmade oss Edinburgh lyste solen igen, och när planet lyfte var det en upplevelse att se det stora slättlandet under oss med stora gula fält, moget vete mest, gissade vi.

Och alla fyra var vi överens om att vi inte kunde ha använt våra fyra dagar bättre.

Vi lämnade med en önskan om att få komma tillbaka.

Men tankarna på att få komma tillbaka fanns där hela tiden.

Carins längtan efter att få rida över de skotska hedarna skulle säkert följa henne i tanken på en ny resa.
En båttur från den lilla viken och ut på större vatten hade det heller inte blivit tid för.
Den drömmen, som var min, får kanske förbli en dröm.

Men drömmar behöver man ha, även när man börjat sin livsvandring in i det tionde decenniet.

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande