Berwaldhallen ligger på Gärdet i Stockholm och är hemarena för Sveriges Radios Symfoniorkester. Den invigdes 1979 och namngavs efter kompositören Franz Berwald. Konsertlokalen är sexkantig, delvis nedsprängd i berget och påminner lite om Tempelkyrkan i Helsingfors: Urberg och betong. Tillsammans med trä uppstår en speciell och stark ljudupplevelse av 100 musiker för upp till 1.300 besökare.

Vi befann oss där nyligen. Våra sittplatser var lite speciella: första raden till vänster bakom och över orkestern! Det fascinerande var att befinna nästan rakt ovanpå hornblåsare och trumsektion. Det kändes nästan lite intimt att följa dirigentens minspel mot orkester och solister samtidigt som han slog takten. Jag är döv på ett öra men såg givetvis och hörde hur ljudet och musiken uppstod framför och under mig i sektioner, kände hur den slungades ut i rummet, studsade mot trä och sten, störtade en hundradels sekund senare över mig och in i mitt friska öra, in i huvet och in i medvetandet.

Det låter kanske konstigt men min upplevelse var att jag simmade i en ocean av toner och översköljdes av vågor. Med andra ord en mäktig känsla som underströks av pianovirtuosen Menahem Pressler fantastiska löpningar på flygelns tangenter.

Jag hade i födelsedagspresent fått biljetter för att tillsammans med min fru lyssna på en Mozartkonsert. Vi var båda lite förkylda och snuviga. Ute bjöd vädret på sin sämsta sida: rått, blåsigt och regnigt. Löven hade ramlat av och snön anades i luften. Inne i Berwaldhallen rådde dock ljus, värme och välljud. Mozarts musik lär ha den effekten att den motverkar sjukdomar, deppighet och dåligt humör.

Vårt eget snorande hade försvunnit efter konserten och vi svävade hem som på lätta moln.

OA gklavViva Amadeus!

 

 

 

 

Text och illustrationer: Ove Andersson november 2014

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande