Dröjande saktar hon in på stegen, blir stående stilla, blundar, drar ett djupt andetag och den ljuvliga doften av rosor och frodig grönska fyller hennes sinnen. Blicken sveper över mångfalden av blommor, de välkrattade grusgångarna, de skuggande träden, som tveksamt släpper fram en stark solstråle.

Luften står stilla och högsommarvarm.

Tystnaden omsluter henne helt när hon på håll ser sitt sällskap försvinna genom porten i muren som omringar klosterträdgården. Trygg i sin ensamhet böjer hon sig ner över den mörkröda rosen på den styva stjälken och andas in dess väldoft.

Plötsligt stelnar hon till, reser sig sakta medveten om att någon iakttar henne. Skamsen och ertappad vänder hon sig om och möter en vänlig och smått road blick från en äldre man iklädd munkkåpa och ett enkelt rep runt midjan. En solstråle lyser som en gloria runt hans kala hjässa och med slutna läppar ler han mot henne. Med en lugnande handrörelse tar han två steg framåt och står alldeles nära. Hon känner hjärtat slå men rör sig inte ur fläcken. Smidigt och snabbt böjer han sig över rosen och bryter dess stjälk.

Ögonblicket då han räcker fram den mörkröda rosen är som ett under, som en andakt fylld av Guds närvaro. Hans blick som söker hennes är kärleksfull och mild och hon förstår att han välsignar henne när han svagt mumlande gör korstecknet framför hennes ansikte.

Ordlös och med en lätt böjning vänder hon sig om, och hon känner hur hans blickar följer henne när hon sakta går ut genom porten.

Renad som efter en nattvardsgång återvänder hon till verkligheten.

 

Text: Anne-Marie Briandt Östman, oktober 2014
Foto: Birgit Bergkvist

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande