Tankarna går som på räls, när man åker tåg. De följer så lätt med skarvarnas regelbundna dunkande, särskilt om man fått en ostörd fönsterplats där ett grönskande och bekant landskap flyter förbi. Något för blicken att förstrött fästa sig vid, allt medan tåget och tankarna rullar vidare. Precis så var det den gången för länge sedan, när jag var på väg till Moster Lisas begravning.

I min handväska ligger ett par brev som hon skrivit innan hon blev sjuk. Jag läser dem eftertänksamt och tankarna får ny fart. Hennes handstil är utsökt. Som om bokstäverna vore broderade. Hon beskriver sin vårpromenad, stigen där hon går, blommorna som hon gläds åt att åter få möta, ljuset över sjön när gläntan öppnar sig, och den sittvänliga stenen, där hon brukar slå sig ned för att vila sina ben. Tacksamheten hon känner, över att än en gång orka ta sig hit ned är stor. På sitt sätt tackar hon livet.

Vår brevväxling började då min syster allt för tidigt gick bort, och hon bad mig ordna blommor till jordfästningen. Dessförinnan hade vi haft en knapphändig kontakt. Tackbrevet jag skrev, skickade hon tillbaka med motiveringen att det skulle jag behålla för egen del som ett minne av min syster.

Hon var en så kallad ingift moster, gift med min stilige morbror, han som gick till sjöss, ådrog sig en smittosam sjukdom och lades in på sjukhus, där moster Lisa var sjuksköterska. Deras äktenskap blev kort och barnlöst. Han dog i blomman av sin ålder i diabetes. Hon förblev änka resten av sitt liv i kraft av ett kärleksfyllt minne av mannen i sitt liv.

Hon var en stilig kvinna, alltid rak i ryggen och med en smärt figur som hon behöll hela livet. Hennes ögon var intensivt blå, näsan obetydlig, munnen bestämd men när den log, lyste hela hennes ansikte upp. Sitt yrke blev hon trogen och slutade som laborationsföreståndare vid sjukhuset i Eksjö. Sina vänner valde hon med omsorg liksom den litteratur hon fördjupade sig i. Och med stor ambition läste hon engelska för att tillägna sig de anglosasiska författarna.

Matlagning roade henne inte, men hon ville en gång för alla bjuda sina väninnor på en festmåltid i samband med sin åttioårsdag. Med stor omsorg beställde hon en utsökt lunch på en välkänd herrgård utanför staden och bad mig komma med och fungera som värdinna. Det var ett stort förtroende hon visade mig och lite bävade jag inför uppgiften. Trots min tillgivenhet för henne hade hon alltid ingivit respekt, men jag gjorde mitt bästa.

Det var en strålande dag, vi var ute i god tid, kontrollerade att allt var perfekt och ställde oss på den stora trappan med den bredkrattade grusgången med doftande rosor på var sida. Och så kom de, de uppklädda, rara damerna med bussen som stannade alldeles utanför den magnifika järngrinden och några kom med taxi. Det gick inte att dölja, att det var med stor stolthet hon presenterade mig. Kanske var jag i det ögonblicket den dotter hon aldrig fick. Måltiden förlöpte under livligt samspråk, alla var nöjda och glada, men det var något dämpat över Lisas anletsdrag. När jag efteråt frågade hur det var fatt, fick jag svaret att batterierna på hennes hörapparat tagit slut. Hon hade aldrig uppfattat lovorden och de framförda gratulationsönskningarna. Men hon höll god min med besvikelse i sitt hjärta.

Åter på tåget tillbaka från hennes sista högtid går tankarna tvärt emot färdriktningen, tillbaka till de fåtaliga som samlats i det lilla kapellet kring hennes kista.  Några brorsbarn, några enstaka gamla väninnor, som ännu fanns kvar i livet. Det var allt. Lisa blev nittiotvå år.

Men där kommer en äldre man sakta gående, påtagligt rörd. Högtidligt lägger han en röd ros på kistan och med böjt huvud dröjer han sig kvar för att sedan diskret dra sig tillbaka. Jag söker upp honom, presenterar mig och frågar försynt vem han är. Då berättar han en rörande saga. Som pensionär hade han börjat göra tjänster åt gamla människor. Och när han tvättade fönstren hos grannen till moster Lisa, hade hon tagit kontakt och undrat om han ville tvätta hennes med. Han går och handlar åt henne och första gången, när han ville redovisa med kvitton, hade hon avvisat honom med att ”jag litar på dig och då behöver jag inga kvitton”. Sedan hade en djup vänskap vuxit fram mellan dem. Och när jag försöker övertala honom att följa med på den enkla mottagningen efteråt faller han till föga, när jag säger, att det skulle Lisa sätta stort värde på.

Jag kunde inte motstå att ta fram hennes brev ur handväskan och läsa några valda delar ur dem för de närvarande. Han tackar mig rörd efteråt och säger: ”Det var som om hon var närvarande och talade till oss alla.”

Min blick söker sig ut till landskapet utanför fönstret, finner vila där och jag känner en stilla glädje inom mig vid tanken på den innerliga vänskap, som blev så betydelsefull för dem båda, den äldre mannen och den gamla kvinnan.

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande