Jag har varit på en konferens om den hållbara staden. Jordens befolkning växer snabbt och därmed också städerna, särskilt storstäderna. Var kommer det att sluta.  Delegationen för hållbara städer anordnade konferensen tillsammans med Naturvårdsverket, Vinnova (verket för innovationssystem), och Mistra Urban Futures (centrum för hållbar stadsutveckling i Göteborg). Delegationen för hållbara städer har haft regeringens uppdrag att hantera och besluta om ett ekonomiskt stöd till utveckling av hållbara städer och gick nu in i sitt slutskede efter att ha verkat i 15 år

Karin Klingenstierna ledde oss genom konferensen och det gjorde hon med ett sprudlande humör. Hon fick vid starten hela auditorium att sjunga allsång, sträcka på armar och ben, inte fel inför allt stillasittande.

Det blev mycket av en kavalkad av vad delegationen gjort under åren och alltså mest ett uppräknade av projekt och idéer den stött. Tyvärr gjordes få djupdykningar i  projekten. Jag saknade redovisning av resultat och måluppfyllelse. Men visst gav det impulser tillnytänkande om stadsbebyggelse.

Yimby är för mig ett nytt och stimulerande begrepp. Det är ett partipolitiskt obundet nätverk och förespråkar fysisk utveckling, förtätning och främjande av stadsmiljö. Nätverket är kritiskt till utspridningen av staden, bilberoendet och att områden planeras som enskilda småsamhällen och inte delar av en storstad. Det måste finnas mer grönområden och parker i staden. Utspridningen av staden tar stora natur- och strövområden i anspråk.

De  som varit intresserade av staden och stadens förvandling har säkert mött begreppet Nimby, Not In My Back Yard. ”inte på min bakgård”. Ändra inte på någonting, i varje fall inte på min bakgård, mitt kvarter eller gata.

En session handlade om ”Grönblå stadsbyggnad”, det vill säga vikten av växter, blommor och vattenspeglar och odlingslotter i staden. Vi mår bra av att gå eller sitta i en grönskande park, att se en blå vattenspegel eller höra en kvillrande bäck.. Gröna ytor, inte minst sedumtak, tar upp koldioxid och ”renar” luften. Gräs och växter tar också upp regnvatten, minskar och fördröjer vattnets väg till rännsten och gata.

Staden producerar mycket avfall, ju större stad ju mer avfall. Avfall kan också vara en tillgång. Gamla möbler, kantstötta bokhyllor, skrivbord, torkställ och annat behöver inte brännas upp. Någon händig människa kan lätta renovera dem. Samma kan gälla kläder. Elektronik innehåller sällsynta och dyra metaller.  Plast kan bli ny plast. Ölburkar kan smältas om. Det finns mycket att hämta i avfall innan det ska förbrännas. Därför är det viktigt att källsorter. Vi fick höra om kretsloppsparken ”Alelyckan”. Körde vi in skulle vi först hamna i en stor hall. Där kunde vi lämna sådant som kunde återanvändas som gamla möbler, kläder, böcker. Sedan ut till containrarna där metallskrot, trä och så vidare lämnas. Viktigt är att den finns människor att rådfråga och som kan följa med och sortera upp avfallet i bakluckan.

En konferens ger inte alltid det man vill veta men kan ge det man minst anar. Och en del aha-upplevelser kommer långt efteråt.

Foto och illustration: Klas Göransson

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande