Tredje delen i vår radioserie Rosen.
“Mitt liv som ett måttband” handlar om det gångna århundradet. Birgit Bergkvist och Ida Smed Sörensen samtalar kring samhällsutvecklingen och händelser som berört dem. Redigering: Anette Paulsson.
För att delta i diskussionen och vara med och föra samtalet vidare efter att du lyssnat klart så kan du lämna dina kommentarer i detta inlägg.
För att lyssna: tryck på play-knappen i form av en liggande trekant i kontrollpanelen nedan.
Så kloka samtal vill jag höra mer av. För egen del var det ett uppvaknande kring vår sårbarhet den dagen 1986 då Sveriges statsminister rapporterades död, jag var 16 då
Tack för din historia Carola! Vi jämförde minnen av morgonen efter mordet på Palme, min man, jag och ett gäng vänner födda samtidigt sim oss (1978/79). Vi hade alla gått upp för att se ”Go’morron Sverige”, om det var en fredag han sköts, eller ”Sköna Söndag”, om det var en lördagkväll han togs av daga. Hur som helst var programmet inställt och ersatt av ett meddelande om det som hänt. Det visade sig att vi alla (tillsammans med syskon) varit de som lämnat nyheten till våra sömndruckna föräldrar. Verkligen en annan tid och ett annat Sverige.
Min kommentar blev så lång så jag placerades den som blogginlägg i stället. Ung på 50-talet är rubriken.
Mitt liv som måttband är ett program som väcker många tankar. Hur fort går inte tiden? Hur förändras tänkesätt och värderingar med tidens gång? I min gömmor hittade jag ett gulnat tidningsurklipp från Aftonbladet 1956. På en bild sitter jag och fem jämnåriga flickor och året är året före studentexamen. Vi talar om yrke och förvärvsarbete. Alla ha utbildning och yrke men alla vill också gifta sig och få barn – och vara hemmafru så länge barnen är små. Två av flickorna har själva varit på dagis och vill inte utsätta sina barn för detta. Själv tror jag, enligt tidningen, att skolkökslärarinna vore ett bra yrke ”om man gifter sig. Men inte tror jag på att man kan ha kontorsplats och samtidigt sköta ett hem”. Fast jag minns också att, ett år senare, var det självklart med en lång utbildning och jobb ända fram till pensionen…
Tack för din historia Inger! Det är spännande hur vissa saker, som funderingar kring hur livspusslet ska lösas, är så tidlösa även om sättet de förväntas lösas på varierar kraftigt från tid till tid.