Minnena speglar en människas liv som stegen i en trappa, där fotstegen sätter sina nötta spår för varje år som går. Livets trappa är outsägbar. Ibland leder den rakt uppför men plötsligt kan det gå rakt utför så hastigt att fötterna inte hinner med. Snubblande famlar man efter stöd och finns inte den, blir fallet oundvikligt.

Mitt tidigaste minne av en trappa är inte unik utan ganska vanlig, som den i mörkaste Småland i början av 30-talet. Där bodde faster Alva. Varje sommar var där släktkalas med kaffe i det gröna med sju sorters kakor och hemlagad körsbärssaft.

Helt naturligt blev det många besök till hemlighuset. Stora kusinen fick alltid följa mig dit för det var alltid lika spännande och lite kusligt. Där fanns både kung Oskar på väggen och Åhléns katalog på bänken där de tre stora hålen för vuxna fanns och två mindre hål för barnen. De två första trappstegen bestod av två långa bräder från vägg till vägg. Men nedanför de mindre hålen hade man satt ett kortare och högre trappsteg för att hjälpa de minsta upp på tronen. Där satt man och dinglade med benen och begrundade sakernas tillstånd. Ned kom man alltid men upp var det inte alltid så lätt.

När småskolan var avklarad var det dags för Storskolan bestående av ett stenhus med en ödslig grusplan till skolgård. Entrén var magnifik med tunga dubbeldörrar, och där innanför tog en bred stentrappa vid som ledde till andra våningen fram till ytterligare en dubbeldörr. Där kunde man läsa ”Expedition” med stora bokstäver. Dit in gick man aldrig, men alla visste att där huserade Överläraren.

Trappan hade fasade eleganta ledstänger på var sida. Dom var breda, glatta och underbara att åka kana på. Vilket jag gjorde, förbi alla som trängdes för att komma ut på rasterna. Samtidigt visslade jag för att folk skulle flytta på sig. Mitt konststycke varade inte så länge. En dag rycks dörren upp från expeditionen och den rödhårige ilskne överläraren stoppar mig samtidigt som han ryter: ”Vad är det här för oväsen? Och vad är det där för fasoner!” Han griper mig i armen, stirrar på mig och exploderar: ”Pojkfasoner! Du skulle skämmas!” skriker han och låter mig löpa. Jag var ju trots allt bara en flicka.

Den ena skoltrappan är den andra lik, åtminstone under min skoltid. Högre allmänna läroverket i Umeå var inget undantag. Den hade samma pompösa port med tunga dubbeldörrar och den breda stentrappan med lockande ledstänger var desamma som i min gamla Folkskola. Men där fanns en skillnad. Här åkte man inte kana på ledstängerna. Men en gång om året rusade vitklädda flickor och mörkklädda ynglingar nedför trapporna under vilda glädjetjut. Den 24 maj 1944 var det min tur. Men jag rusade inte. Med långsamma, ledsna steg gick jag sist av alla, förmodligen för sista gången nedför de nötta stentrapporna. Ute mötte mig ett snöblandat regn och en blåst som ryckte med sig blomsterpapperna som seglade bort som drakar för vinden. Min bänkkamrat under fyra år, lilla Kajsa, hon med persikohy och väntande föräldrar från Piteå ute på skolgården, hade blivit kuggad. Hon fick inte gå den stora trappan, utan fick följa vaktmästaren bakvägen ut till ”friheten”. Den grymheten förstörde inte bara hennes livsmod utan även min glädje inför ”studentens lyckliga dar”.

I mitt turistliv finns två oförglömliga trappor bevarade. Den ena är vägen upp mot Parthenon med de solbelysta avsatserna där man tar flera steg på varje trappavsats, vilar, ser sig om och fattar inte att snart beträder man antikens heliga marker. Den andra är den i nuet levande Spanska Trappan i Rom. Folk strömmar till från alla håll, förflyttar sig på skrå, ändrar riktning eller slår sig ned för egna kontemplationer eller för att delta i det sociala livet. Lyssna till gitarrspelaren som samlar människor runt sig och lockar tenoren till sig och aldrig är ”O solo mio” så äkta som nu. Vem kan stoppa tidens timglas?

Den sista och mest nötta trappan är Olles trappa. Den som leder upp mot Kungsklippan med sina etthundratjugotvå trappsteg. Det är där vi håller till ett gäng 80-plussare, som skriver, läser våra alster, kommenterar och associerar och konstaterar att den enes alster är inte den andres lik, fast vi utgår från samma tema.

Det kan så vara att det är mödosamt att med klappande hjärta och knorrande arthros knän ta sig upp för de många trapporna. Men det spelar ingen roll, när man vet att efter tre timmars stillasittande ”skrivlust” blir hjärtat så lustfyllt och fötterna så glada, att det går som en dans nedför de etthundratjugo.

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande