Min morfar – socialist och agitator

 

Ibland kan jag riktigt sörja över detta, att så många människor,

så oändligt många, har levat på vår jord och dött utan några spår

efter sig, ingenting som kan förkunna för oss som lever nu:

 jag har också levat.

(Astrid Lindgren: Louise Justine Mejer – en kärlekshistoria från 1700-talets Tyskland.)

 

En sådan person, under sin levnad färgstark och inflytelserik men också kontroversiell och ibland obekväm, var min morfar.

Han föddes i Lund 1880, dog där för egen hand 1924 vid 44 års ålder och därefter blev det alldeles tyst om honom. Men sent omsider har böcker och protokoll om bland annat arbetarrörelsen i Lund gjort honom på något sätt levande igen.

 

I boken Arbetarrörelsen i Lund 1850-1950 av Hans Truedsson läser jag om hur stadens fackföreningar 1901 gick samman och bildade Lunds arbetarekommun. Uppgifterna var både fackliga och politiska och gällde att medverka vid förhandlingar med arbetsgivare, att leda och finansiera strejker men också att sköta den politiska agitationen, ordna val och fungera som valledning.

Min morfar var med vid bildandet, ingick i styrelsen och var en av dem som var med för att förändra Sverige.

 

1902 var rösträtten den hetaste frågan.

I Lund, liksom i övriga landet, ordnades demonstrationer med protester mot den villkorade rösträtten som då diskuterades i riksdagen. Demonstrationståg gick genom staden varje kväll i april det året, det hölls tal och uppslutningen var stor. I maj lade 2000 arbetare ner arbetet under tre dagar som protest.

Till slut fattade riksdagen beslut i rösträttsfrågan så att arbetare tillförsäkrades större inflytande i riksdagsvalet.

 

Inför valet 1911 diskuterades, för och emot, om en kvinna lämpligen borde placeras som första namn i en av stadsfullmäktiges valkretsar. Om detta skrev morfar i Arbetarekommunens protokoll att så borde ske och

att det var en hederssak för vårt parti, som har på sitt program kvinnans likställdhet med mannen i politiskt och socialt hänseende.

Så blev det också och det alltså redan för över hundra år sedan.

 

Valrörelsen detta år var livaktig. Per Albin Hansson, långt före sin tid som offentlig person, talade vid ett möte. Hjalmar Branting, då partiledare för socialdemokraterna, talade i Folkets Hus. Alla som ville höra honom, fick inte plats, flera hundra fick återvända hem.

 

1912 var försvarsfrågan särskilt aktuell och ett offentligt möte hölls i Lund. Nu blomstrade också upplysningsverksamheten och en lång rad föredragshållare kom till staden, bland dem Kata Dalström, Bengt Lidfors och Östen Undén.

Livsmedelsförsörjningen och bristen på mat var en angelägen fråga 1915-1917.

I hela landet ledde den till en lång rad protestmöten och hungerdemonstrationer – så även i Lund. Man reagerade på exporten av livsmedel och svartabörshandeln, krävde utförselförbud och ransonering. Om detta skriver Hans Truedsson

Alla lager var tömda och nöden grinade i fattigmans hem. Endast bönderna kunde äta sig mätta. Mot sprit kunde man byta till sig allt: sill vid fiskelägen, smör, fläsk och potatis hos bönderna.

 

 

Boken om Lunds arbetarrörelse är omfattande.

På över 400 sidor redovisar den protokoll och andra handlingar från arbetarrörelsens alla organisationer i Lund under hundra år. Den är inte helt lätt att läsa men sammantaget ger den en god bild av tidens stora frågor och hur man ville lösa dem.

För mig har boken dessutom gett ett perspektiv på min morfars tid och verksamhet.

 

0 kommentarer

Skicka en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

profil-inger-150x150SKRIBENT: Inger Göransson
FOTO: Inger Göransson

Om du vill läsa mera om eller av Inger, gå till hennes blogg. KLICKA HÄR!

 

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande