För ett halvår sedan skulle jag skriva en text om ”Andedräkt”.  Vaddå, andedräkt? Flåset i motlutet? Eller den stilla and­hämtningen på nattlägrets kudde – innan snarkningarna tar över. Nä – jag tänder inte.

Jag ser mig i spegeln. Under medellängd. Kutryggig.  Lönnfet.  Skallig.  Men: guld i mun.  Och amalgam förstås.

    Då slår det mig plötsligt. Denna långt ifrån fullkomliga kropp är egentligen bara ett fodral. Den är min andes dräkt! Hur ser då anden ut? Ska jag riskera en titt in i min ande? Där finns kanske en del. Fragment från många års skolgång och ännu flera års liv med massvis av impulser. 

   Jag kan nog fortfarande plocka fram norrlandsälvarna från söder till norr. Och då får man ju Västerbottens och Norrbottens städer på köpet.
   Tio guds bud bör gå hyfsat. Flera psalmverser kan jag leta fram, t ex den folkvise­vemodiga ”Sorgen och glädjen de vandra tillsamman / med­gång och motgång här tätt följas åt / skyar och suckan med solsken och gamman /skifta alltjämt på vår jordiska stråt / jorderiks  gull / stoft är och mull / himlen allen är av salighet full.” Luthers stillsamt förtröstansfulla ”Ett barn är fött på denna dag / så var Guds råd och välbehag”. Eller väckelse-rörel­sens trotsigt trosvissa ”Sjung i tidig morgon­timma  / sjung då solen bränner het / sjung då skuggorna sig länga / om Guds nåd och trofasthet”.  Frikyrkans Strike up the band!

    Men även psalmboken har sina triumfsånger. En av mina favoriter är påskpsalmen ”Vad ljus över griften . . .” Andra versens början:  ”Där var mellan ljuset och mörkret en strid / dock segrade ljuset till evig tid / och avgrunden bävar, Halleluja!”  Pukor och trumpeter!

Dagens greker har väl skäl att återvända till Herakleitos: Panta rei (allting flyter). Även jag tänker på honom då och då. Py­ta­goras’ sats sitter som en oxeltand med tre rötter. Sokrates’ samtal med männen på gatorna i Aten kan jag fortfarande tycka var onödigt retsamma.  Medan Aristoteles’ ”Filosofins begynnelse är män­n­iskans undran” ger mig en underbar dispens från att kunna och begripa allt. Bara jag är vetgirig.

Som framgår ovan var läsningen av en handfull av Platons dialoger en besvikelse därför att den så prisade Sokrates med sin munvighet (retoriska skicklighet) liksom lurade sina intet ont anande landsmän i fällor. (Illvillig gnällspik, tänkte jag då jag läste.)

Samma år blev jag också besviken på en annan världsberömd skriftsamling – de isländska sagorna. De beskrev ju bara hur folk slogs. Jag ville läsa om vikingarnas vardag – om sådd, skörd, fåravel och myrdikning. Men i stället – ”därefter hände ingenting förrän vid julgillet då två män dräptes på Styrbjörns gård”’. Jag hade hoppats att också få läsa om vardagens ävlan, slitets belöning och helgdagens vila. Men icke!

   En sådan där våldsam viking var Erik Röde, som lyckades bli landsförvist från först Norge och sedan Island för mansdråp. Han använde den senare förvisningen till att grunda vikingakolonierna på Grönland, vilket ledde till att den första kristna kyrkan i Amerika anlades av hans husfru Tjodhilde (till skillnad från Erik konverterade hon) på tidigt 1100-tal. Bara det!
   Det skulle grundas ytterligare ett halvtjog kristna kyrkor i vikingabygderna, varav en fick rang av domkyrka. – Men kolonierna dog ut efter 400 år – den sista sagaanteckningen från Grönland handlar om ett bröllop vid 1400-talets mitt.

 Historia var ett av mina kära ämnen i skolan, från folkskolan till gymnasiet. Min barndoms bild av vår svenska historia var nog starkt påverkad av Svenska bilder och Fänrik Ståls sägner – det slog gnistor om den. Men den har reviderats grundligt av Dick Harrison, Maja Hagerman och andra.  Men än sen – att ha tillgång till flera världsbilder ger underlag för mycken spännande undran.  Filosofins begynnelse.

   Och nu har jag inte ens kommit in på vår tids naturvetenskap, på Einstein, Bohr och Hawking, som alla intresserar mig. Det fascinerande är väl oändligheten. När man söker materiens innersta byggstenar gäckas man. Varje funnen partikel visar sig vara sammansatt av ännu mindre delar. Och universum bara växer och växer. Och saknar andra begränsningar än sig själv. Den yttre ramen finns inte.  Både tiden och rummet uppkom med Big Bang – någonting före och utom är inte känt.
   Detta rör sig mestadels högt över min horisont.  Men min förundran väcker det. Vilken jag ser som en härlig del av mitt liv. El­ler noga räknat min ande. Därmed går det riktigt bra att godta min andes dräkt. Fast den är sliten med åren.
   För att luta sig mot Hjalmar Gullberg; ”Den regeln har ej blivit överträdd / är Gud på jorden, vandrar han förklädd.

Eller varför inte citera slutorden i en dikt av Alf Henrikson, riktad till en uppskattad vän: ”Ty du är ett oherrans under / ett oherrans under är även jag”.
       Särskilt sista raden tilltalar mig. Efter ”under-förklaringen” av vännen visar diktaren sig lika generös mot sig själv genom att känna igen även sig som ett under. De känns lent i sinnet att våga tänka så.

   Detta om min ande och dess dräkt. Lite stöddigt som självbild, kanske. Men något kan man väl unna sig.

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande