”En berättelse ur boken ”Gammelfarmors chiffonjé”

Luciadagen börjar så vackert på Hemmet där gammelfarmor bor.

Både Hilda och Filippa är luciabrudar, Anders är stjärngosse och mamma bär kaffebrickan.

De går från rum till rum och sjunger och bjuder på kaffe och lussekatter. Först till Maja, gammelfarmor, sedan till hennes vänner Malin och Daniel. Men när de kommer tillbaka till Maja är Hilda trött. Hon blir arg för att Filippa går först genom dörren och för att Anders äter upp sista pepparkakan. Hon blir arg för allting, och hon lägger sig på golvet och sparkar och skriker. Hon råkar sparka till Filippa och hon sparkar tillbaka. Slagsmålet är i full gång.

Fotograferat ur boken Gammelfarmors chiffonjé av Birgit Bergkvist. Gammelfarmors chiffonjé var SR:s julkalender 1979.

Två lucior, som nyss gick genom korridorerna som små vita änglar, tjuter och slåss, och mamma måste bli riktigt arg innan de slutar.

”Hon är lik mig”, säger Maja och tar upp Hilda i knä. ”Jag var lika argsint, och min bror Helge brukade säga att jag var som en vulkan. Och han visste vad han talade om, för han seglade jorden runt och såg många eldsprutande berg.   Och apropå vulkaner… Vänta, så ska jag visa er nånting. Dra ut den översta lådan i min chiffonjé, Anders. Där står ett rött skrin. Ge mig det.”

Anders ger det röda skrinet till Maja och i det ligger ett halsband av gnistrande svarta stenar.

”Visst är det vackert, säger Maja. Det kommer från en stor ö som heter Sicilien och där bodde Lucia en gång. Där finns en vulkan som heter Etna, och halsbandet, som jag fick av Helge en gång, är gjort av svarta lavastenar från den”.

”Vad är en vulkan?” frågar Hilda.

”En vulkan är som en jättestor gryta”, berättar Maja. ”Den finns inne i jordklotet som vi bor på. Ibland kokar grytan över. Ibland exploderar den med dunder och brak. Då kommer strömmar av kokande lava ur vulkanen som bränner ner skogar och trädgårdar och hus. Sedan stelnar den och blir som svarta berg och det tar hundratals år innan den blir till jord, så någonting kan växa där igen.

Vulkanen Etna är farlig, men Sicilien är en mycket vacker ö. Där växer apelsiner och vindruvor, men där finns också många fattiga människor. Där bodde Lucia en gång och hennes far var mycket rik. Hon var en ung flicka som var snäll och god och som hade väldigt vackra ögon, men hon hade en stor sorg. Hon var kär i en pojke, som hon inte fick gifta sig med, för deras familjer, var ovänner.

Lucia var en lydig flicka och hon gifte sig inte, men hon ville ge sin pojkvän en gåva. Hon ville ge honom någonting riktigt vacker. Då stack hon ut sina ögon och gav dem till honom.

”Fy, så äckligt”, säger Filippa, ”en sån gåva ville han väl inte ha!”

”Sagan berättar ingenting om det, men man kan ju gissa”, säger Maja. ”Den berättar istället att Gud gav Lucia nya vackra ögon, för att hon var så god. Och när hon hade dött, det sägs att det var den 13 december år 304, blev hon ett helgon och sen dess kallas hon för Sankta Lucia.

Särskilt när man är hungrig eller rädd, och det är de fattiga människorna på Sicilien ofta, behöver man någon att be om hjälp, någon som man tror på. Och för att Lucia ska hjälpa dem, håller man en stor fest för henne varje år.”

”Sjunger man luciasången då också? frågar Filippa.

”Det finns en luciasång där också”; säger Maja, ” men det är en sjömansvisa. Inte vet jag hur vi kommit på att gå omkring med ljus i håret och bjuda på pepparkakor, när vi sjunger den melodin.

                 På havet lyser silverstjärnan,

                 stilla blir vågen, vinden förlig.

                 Kom till min snabba lilla båt,

                 Santa Lucia…

Så sjunger man på Sicilien, säger Maja.

Och eftersom pepparkakorna tagit slut, så får jag väl bjuda er på en karamell nu istället. 

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande