Bild: Schutterstock.com. Personen på bilden har inget med texten att göra.

Rubriken är ett citat av Alf Henriksson, ”…klockan tickar tiden går, livets flöde rinner…” skriver han, och det får mig att tänka på döden.
   Hur skulle vi förresten kunna undvika att tänka på död och dödande så som det strömmar emot oss via media. Det är som hela världen brinner av ondska, och ibland kommer det oss riktigt nära. Ett dödande där vårt förnuft bara kan fatta en bråkdel av grymheten.
   Tanken på vår egen död följer oss också hela livet, och naturligtvis är man i fjärde åldern också medveten om att den kommer närmare och närmare.
Visst, ett barn kan dö, en yngre människa kan dö, de kan bli sjuka och inte ha en chans att leva vidare. Det känns som de blivit lurade på livet.
De flesta människor är nog rädda för döden, men ökar skräcken när vi blir gamla och säkert vet att den inte kan vara så långt borta, ökar skräcken då?
Ja, så tror nog många, men jag är inte riktigt säker på det.
Det är säkert många i fjärde åldern som alltid kollar tidningarnas dödsannonser och zoomar in sitt eget födelseår. Men sedan kanske de tittar mera på alla världsliga symboler som numera ersätter kors och änglar, än de tänker på sin egen hädanfärd.
Jag vet inte, för döden är inget populärt samtalsämne.
Själv var jag betydligt mera rädd för döden när jag var liten. Inte för min egen död, den tanken fanns nog inte, men för att mamma skulle dö. För att det var väldigt synd om en liten flicka som inte hade någon mamma, det var det många som talade om.
Min egen rädsla för döden var nog som störst när jag fick egna barn och kände det ansvar som blivit mitt.
När mina barns gammelmormor dog var jag skräckslagen inför den uppgift som min svärmor ställde mig inför. Hon såg det som självklart att jag skulle hjälpa henne att kamma och klä den döda, innan hon lades i kistan, för det var så på den tiden.
Det var med skakiga händer som jag började dra på henne de vita strumporna och sätta på henne det broderade halsklädet till hennes vackra orsadräkt. Men jag klarade det. Och när jag såg gammelmormor, som vi alla tyckte så mycket om, ligga där så fin och bortom all smärta, så kände jag bara ett stort lugn.
Jag slutar mina tankar om döden med ett annat citat, denna gång av Stieg Larsson, som i en av sina berömda böcker låter en 82-åring säga: Jag är varken morbid eller senil eller besatt av döden, men jag befinner mig i den ålder då jag måste acceptera att min tid är på väg att rinna ut.

 

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande