När Lena fyllde tretton sa hon: ”Mormor, när jag fyller femton ska du och jag ut och tågluffa”.

Du lilla barn, sa jag. När du blir femton år, då vill du nog ha andra kompisar med, om du ska ut på sådana äventyr.

Men tänk så märkligt, hon ändrade sig faktiskt inte.

En sommardag år 1988 hade vi packat för tågluffning och var på väg. Vi tuffade söderut mot Italien, där Rom var det viktigaste målet och Capri den tänkta vändpunkten.

Två dagar och en natt utan sovvagn, det kände på för mormor, men vi tyckte båda att det var spännande och roligt.

Vi köpte panini med ost och skinka, frukt och vatten på stationerna, och trots att jag var mormor så förvandlades jag till vilken fnissig femtonåring som helst, när vi dukade upp läckerheterna i vår kupéhörna.

Fast lite fusk med begreppet tågluffning var det nog, om jag ska vara ärlig.

Visst hade Lena sin stora ryggsäck packad, och tung var den, men jag hade mina ägodelar i en helt vanlig resväska som gick att rulla. Och vi hade rum förbeställt i Rom och på Capri var vi lovade kost och logi hos goda vänner.

Pantheon i Rom, som beskrivs som ett av världens mest antika monument.

Här står Lena utanför Pantheon i Rom, som beskrivs som ett av världens mest antika monument. Naturligtvis ”klättrade” vi omkring i Colosseum, platsen för de blodiga skådespel, som var romarnas favoritnöje en gång.

När vi besökte Birgitta-nunnorna visade de tydligt sitt intresse för en svensk nästan nykonfirmerad flicka, som var ute och reste med sin mormor.

Ja, vi såg det mesta som man bör se, när man är i ” staden dit alla vägar bär”.

Bocca della verita” , sanningens mun.

Bocca della verita” , sanningens mun, är alltid spännande, för sticker man in sin hand i den biter den alla lögnare i fingrarna.

Men vi klarade oss båda två.

Sankt Peterskyrkan tyckte Lena bara var stor och Sixtinska Kapellets konstverk fick hon beundra utan mitt sällskap. Jag anförtrodde henne åt ett svenskt par, som vi träffade vid entrén, för jag hade ju varit där förut och mindes inte bara de fantastiska målningarna utan också den väldiga trängseln.   Så jag passade på att unna mig en glass, medan jag vilade mina trötta fötter mellan ett par kolonner på Petersplatsen.

Att mina ljushåriga barnbarn brukade väcka en hel del uppmärksamhet det visste jag från andra resor.  Men det hade varit när de var söta småungar.

Nu fick jag göra en annan erfarenhet som jag inte riktigt hade räknat med.

Att resa med en tonåring, som var väl medveten om vilket intresse hon väckte hos de mörkögda killarna, det var en helt annan sak.

Nu gällde det att vara mormor ända ut i fingerspetsarna och aldrig brista i uppmärksamhet.

Blonda Lena väckte uppmärksamhet och det gällde att vara mormor ända ut i fingerspetsarna

Och inte blev det bättre när vi kom till Capri. För när sonen i huset, som känt Lena som ”den där lilla svenska ungen” upptäckte att hon blivit ”den söta tjejen”, var han inte sen att koppla på all sin charm. Men som väl var, var hans mamma Maria lika uppmärksam som jag och hon tillät inte någon av alla de spännande utflykter som Gabriele hade att föreslå, och det hela blev inte mer oroande än en liten stilla flirt.

Men om allt hade gått så bra hela resan, så skulle oron för uppvaktande kavaljer bli så mycket värre på hemresan.

Efter båtresan från Capri väntade nattåget i Neapel med beställda sovplatser, för jag hade ärligt talat börjat tröttna på de mera primitiva luffarstrapatserna.

Väl försedda med grillad kyckling, goda drycker och choklad och började vi tågresan med en smaskig och god kvällsmat i vår, som vi tyckte, lyxiga kupé .

I kupén bredvid vår reste ett medelålders par och deras tydligen strängt uppfostrade son i gymnasieåldern.  Han var ett under av artighet och föräldrarnapresenterade sig siratligt och vänligt och var mycket pratsamma.

Som de flesta sydeuropéer blandade de ihop Sverige med Schweiz, och de hade många frågor om vårt land. Jag fick också komplimanger för att jag visat min dotterdotter deras eget vackra land.

Trots allt mitt bedjande om”piano, piano”, blev det en trevlig men alldeles för snabb och påfrestande konversation för en trött mormor.

Och innan Lena ens hade hunnit borsta tänderna, så slocknade jag, som alltid annars har så svårt att somna, på min mjuka kudde och kanske drömde jag vackra drömmar.

Men uppvaknandet ett par timmar senare blev något av en mardröm.

Tåget dunkade fram som det skulle, kupén var upplyst och allt verkade lugnt.

Men Lena var borta!

Nyvaken och nästan hysterisk svepte jag om mig ett badlakan och rusade ut i korridoren och ropade på henne. Om och om igen. Men inget svar.

”Vagnvärden” kom och såg irriterad ut – han hade väl unnat sig en stunds vila, och mina skrik väckte honom  –  men han hade inte sett ”den lilla blonda” sedan hon stod vid fönstret och pratade med en ung man…

Ja, inte vet jag vad jag hade gjort i nästa sekund, om inte dörren till grannkupén öppnats av min nu pyjamasklädde men lika artiga och vänliga granne.

”Lugn, lugn Signora”, manade han.” De är så fina ungdomar, båda två.  De står säkert bara någonstans och pratar med varandra…”

Ja, vad skulle jag tro.

Men mycket riktigt, längst bak i vagnen stod Lena och den unge mannen och ”pratade” med hjälp av lexikon, hon med sin italienska ordbok, han med en engelsk.

Hur oskyldigt det hela än var, så grälade jag förstås på Lena för att ha lämnat kupén utan att jag visste det, men hon försvarade sig med att jag sov så gott.

Och det var ju faktiskt lika obetänksamt av mig.

Men snart var lugnet återställt. Lena kröp i sin nattröja, en barnslig t-shirt med en bild av Nalle Puh, pussade mig rart godnatt och klättrade upp i sin överslaf.

När vi vaknade igen hade våra kupégrannar redan lämnat tåget och för oss båda började hemlängtan spira.

Och jag måste nog erkänna att den dagen kände jag inte för någon mer tågluffning med ensamt ansvar

för en tonårsnaiv ”bella biondina”.  

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande