Vi var nog många som på Trettondagen satt framför TV:n och fascinerades av de fantastiska skidåkarna som klättrade uppför slalombacken i italienska Val di Fiemme som avslutning på den s k Tour de Ski. Professionella skidåkare är säkerligen världens mest vältränade idrottare alla kategorier.

Längdskidåkning en naturupplevelse som ger bra träning. Bild: Shutterstock.com

 

Men längdåkning på skidor är ju också en synnerligen bra motionsform som förenar nytta med nöje och oftast ger underbara naturupplevelser. Synd bara att Kung Bore inte ville vara med oss i Svealand och Götaland efter julhelgen.

Nu tycker jag att de fantastiska skidåkarna i Val di Fiemme snuvades på den verkliga belöningen efter sin bergsklättring. Nöjet att få susa hem utför slalombacken. Därmed vill jag säga att jag under min barn- och ungdom helst ägnade mig åt utförsåkning. Jag tillbringade mina sju första år i Åre och flyttade sedan till Frösön och då var det slalom som gällde, även i tävlingssammanhang.  Under mina första 20 år gillade jag bara att titta på längdskidåkning, i TV från OS och VM eller längs spåret vid tävlingar i Jämtland. I skolan tvingades jag ibland åka längd med mina slalomskidor. Det fungerade så där. Jag fick ställa om mina Kandaharbindningar från låg till hög fästpunkt men slalompjäxorna i läder var inte speciellt anpassade till att åka några kilometer ”på platten” och det blev mest skavsår och elände.
Men i lumpen på I 21 i Sollefteå upptäckte jag tjusningen med längdåkning. Dels var kroppen vältränad efter sommaren och hösten, dels var det roligt att åka skidor med kronlaggarna i vacker ådalsmiljö. Den schemamässiga fysiska träningen utgjordes av längdåkning 10 – 15 km och vi fick åka skidor i egen takt utan vare sig stridspackning, vapen eller befälens rytande. Oftast var det bra väder, 5-10 grader kallt, och fint före. Ett rent nöje att skaffa sig bra kondition och styrka utanför regementet.

När jag sedan flyttade till Stockholm försökte jag åka skidor i spåren men det var inte lätt. Dels rådde det akut snöbrist vissa vintrar, dels trampades spåren sönder av promenerare och hundägare. Vissa i den sistnämnda kategorin lät dessutom jyckarna lämna sina ”visitkort” i spåren.
Men visst fanns det bra spår även i Stor-Stockholm. Framförallt i Ursvik där den mycket aktiva skidsektionen i Sundbybergs IK skötte om spåren med snöskoter och spårkälke. Så det var värt att göra den 15 km extra långa resan från Hägersten till Ursvik för att få nöje av skidturen.

På Sixten Jernbergs tid åkte alla längd på det sätt som idag kallas klassisk stil. Men i början av 80-talet dök Bill Koch från USA och förändrade hela skidtekniken. Som utsänd för TT-sporten vid världscupavslutningen 1981 i Whitehorse i kanadensiska Yukon blev jag själv ögonvittne till Kochs nya teknik. Han kom på att med skridskoskär gick det betydligt fortare än att åka med diagonalteknik i spåren. I Whitehorse höll dock Thomas Wassberg undan för Koch och vann 15-kilometersloppet.  Problemet var dock att skridskoskären förstörde spåren för diagonalåkarna varför det snabbt infördes två separata skidtekniker för längdåkning, den traditionella diagonalåkningen, klassisk stil, och den fria stilen som numera till 100% används av skidskyttar och för Nordisk kombination.

Längdåkning på skidor, vare sig man använder klassisk eller fri stil, torde vara en av de absolut bästa formerna för motion och styrketräning. Hela kroppen sätts i rörelse och hjärtat får jobba. I kuperad terräng har man dessutom stor glädje av utförsbackarna som ger tillfälle till viss vila och återhämtning. Och vilken naturupplevelse det är att åka genom skogen med snötyngda träd.  Nu hoppas vi bara att Kung Bore återvänder till Svealand och Götaland så att hela Sverige får chansen att åka skidor denna vinter.

För mer in formation om skidor  som motion: http://www.friluftsframjandet.se

För mer information om tävlingar för seniorer: http://www.skidveteranerna.se

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande