LA DOLCE VITA –  en annorlunda reseskildring …

Knappt hade de fått nycklarna till sina rum förrän Svea, som hade ett förflutet som reseledare, kungör: ”Idag, mina vänner, har ni landat på denna vackra ö för första gången. I morgon börjar allvaret, men ikväll ska vi ha fest. Ikväll ska vi fira ankomsten, ”göra Capri by night” och pröva ”La dolce vita”, det ljuva livet”  

 ”Skål”, säger Svea, som varit ledare för deras studiecirkel i italienska hela vintern och alla låter sig villigt placeras i lejongula sammetssoffor och bjudas på gyllenvitt vin, som förvandlar tröttheten efter resan till dimmigt välbehag.

  Gud, va raffigt med det här möbeltyget mot det blå kakelgolvet, säger Linn… Jag tror jag dör, såå beautiful…

  Snart drar en karavan av kvinnor iväg från Albergo Paradiso. En rad förväntansfulla, som egentligen bara har den gemensamma nämnaren att de läst italienska i en studiecirkel hela vintern.

  I täten för karavanen tågar som sig bör Svea, cirkelledare och initiativtagare till resan, lika tuff och dominerande som vanligt. Kvällen till ära är hon skrudad i blankt grönt siden, som framhäver dubbelhaka och bilringar.   Maggan, den världsvana, i batik-skynke från någon fjärran strand, följer henne tätt, och efter henne traskar mellangruppen i präktig svensk design. Sist en drömmande Linn, som bytt ut de blekta jeansen mot lila bomullsvolanger.

  Alla i gruppen vet att spröda Linn är en ganska sliten småbarnsmamma med en karl som ger blanka katten i henne och ungarna och bara spelar fotboll.   

  Men ingen anar att deras ledarinna är ute efter revansch för en annan resa hon gjort, och att den nya klänningen är en bricka i det spelet. Kanske är den köpt i förhoppning om att fem års tröstätande ska kunna botas genom handpåläggning.

  Om han finns kvar…

  En yrkescharmör och snobb var han, joo då. Men ingen klarsyn i världen kan ta bort minnet av två veckors vackra drömmar eller radera ut den sista bittra kvällen.

  Den kvällen när hon kom, hon som alla kände: Signoran från Casa Felice i svart tunika och juveler och säkert lika många miljoner i tillgångar som rynkor på halsen.

  Och när gitarrsolot var slut och skivspelaren började skrälla, var det med henne han försvann den gången. Utan en blick ens.   Sedan var natten en enda hulkande gråt i en stor ödslig säng på ett pyttelitet hotellrum, och på morgonen spottade hon på den tantiga klänningen, som hon hade haft den kvällen, och stoppade den i papperskorgen.

  Trotsig som en tonåring hade hon rest hem, barbent och i soltopp under koftan, och på kvällen mötte Arlanda med snöglopp och förkylningsbaciller.

     ”Skål för Svea! Det är i alla fall du som ska äran av att vi är här”, säger Elisabet, och

de klingar i glasen och tömmer se sista dropparna av middagsvinet. Sedan drar karavanen vidare. Lite varsamt över piazzan, för benen känns inte riktigt pålitliga för alla. Men vad gör det i trängseln. Sedan tryggt och stadigt på Via Bottega, som är smal nog att kännas som ett stöd.

Plötsligt känns det för Svea som klockan och tiden vridits tillbaka i timmar och år.

  Samma obekväma stolar att sitta på. Samma dolska mörker, samma melodi. Och samma fingrar på gitarren.

  ”Nu ska vi ha champagne”, trumpetar Maggan och märker inte att förtöjningarna börjar släppa.   Och Olga börjar undra hur hon ska hitta tillbaka till hotellet utan de andras sällskap.

  Men Svea behöver mod, och när gitarristen reser sig och tackar för applåderna och sedan tar sitt instrument och styr rakt mot deras bord, tar hon champagneglaset och sveper det, som när en storsvensk tar en sup.

  ”Buona sera, signorina. Vackra flicka! Vilken lycklig stjärna har fört dig hit ikväll. Nu ska jag spela en melodi bara för dig!

  Herre gud! Väggarna böljar som draperier och Sveas hjärta dunkar. Samma leende, samma ring på lillfingret, samma buskiga ögonbryn. Samma replik.

  Men drömmen sjunker plötsligt ihop och blir till en solkig verklighet. För det är Linn han vänder sig till, och det är Linn i lila bomullsvolanger han spelar för.

  ”Oh solo mio. Oh, du min enda…”

  ”Nu går jag hem”, säger Svea, på en gång alldeles nykter, och de andra följer med. Bara Linn stannar kvar…

  Men man lär av livet, och Svea gråter inte den natten. Men silversandalerna går samma öde till mötes som tantklänningen för fem år sedan. Åker direkt i papperskorgen.

 Sedan sköljer hon ner två valium med ett glas whisky innan hon ställer sig under duschen.

Birgit-profil-150x150Text: Birgit Bergkvist
Foto: pixabay.com 

Om du vill läsa mera om eller av Birgit, gå till hennes blogg. KLICKA HÄR!

 

 

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande