Som ägare till en utekatt kan man aldrig riktigt koppla av. Att ha katt, eller för den delen hund, innebär att man får ett barn i huset. Ständig omvårdnad och tillsyn krävs av ägaren. Det är enklare att ha katt än hund, men de är de mer självständiga, och gör lite som de vill.

Ibland undrar jag om katten bor hos mig, eller jag hos honom. Trots en viss oro och olycksrisk anser jag, att katter ska vara ute, om de vill. Katten är gjord för att smyga på byten, klättra i träd och lurpassa i buskar. Först då lever de ett fullödigt kattliv.

För en tid sedan var min lilla kattpojke försvunnen i mer än ett dygn. Jag tillbringade timmar med att leta och ropa, utan att få svar. Trappuppgångar, cykelrum och sophus finkammades, utan resultat. Det var bara att vända hem, och oroligt vanka av och an i lägenheten. Absolut ingen idé att försöka sova. Klockan 01,30, efter mer än 30 timmars olovlig frånvaro, studsar rymlingen in genom vädringsfönstret, uppenbarligen på gott humör.

”Hej husse, kan du fixa lite käk. En påse oxkött i sås, skulle sitta fint.”

Bortskämda slyngel. Torrfodret fick duga. Efter en stunds lek och kel, kunde jag äntligen krypa till kojs. Katten, som nästan aldrig ligger i sängen, skulle absolut ligga på huvudkudden.

Jag somnade lugnt med en kattsvans över ögonen.

 

Text: Lars Ek
Foto: Agria

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande