Nästan varje år drabbas vi av trafikhinder och kyla och alltid blir vi lika upprörda. Journalister intervjuar uppretade resenärer, uppgivna SJ-företrädare och förvånade Banverkare. Högröstade oppositionspolitiker anklagar regeringen. Med andra ord, det är ett himla liv på grund av nederbörden. Och detta beror på förutsägbar vinterväderlek och ett på sextiotalet enigt riksdagsbeslut att inte subventionera järnvägen.

När jag var mycket liten, under kriget, åkte vi mycket tåg. Min far var läkare och på denna tid var det ont om läkartjänster, han fick hanka sig fram på vikariat och familjen fick följa med. Ofta åkte far i förväg för att börja  arbeta och vi, min mor och vi tre bröder kom efter. Det blev för min mor att åka tåg med de byten som blev. På den tiden kunde man polletera resväskor och det fanns bärare på omstigningsstationerna. Det underlättade för min mor. Hon hade gjort i ordning reskost, restaurangvagn fanns inte på ”våra” linjer. Där satt vi i kupén och åt pankaksrullar med äpplemos, småfranska med ost och salladsblad. Det smakade bra, vill jag minnas. Men min mellanbror tyckte inte  om ostsmörgås med sallad.

Under de långa resorna måste vi gå på toaletten, men att som två-treåring gå på den tidens tågtoalett var hemskt. Det var ett stort hål och stjärtarna små. Skulle vi åka ner och hamna på banvallen? Min mor förstod detta och medförde en barnpotta, den förvarade hon i en hattväska.

Tågbytena var stressande, storebror kunde rusa i väg utmed perrongen och där stod hon med oss yngre. Tänk om vi kulle ramla ner, stiga på fel tåg eller något annat olyckligt. Men vi kom fram till slut.

1942 kom vi till Mariannelund, far hade fått tjänst som e.o. provinsialläkare och vi hade en fast bostad så länge tjänsten varade. Nu blev det mindre tågresor och vi behövde inte ut och resa i snöstorm.  Då och då åkte vi ner till farfar i Kalmar. Dit var det bara ett byte. Två år senare fick far en fast tjänst som provinsialläkare i Vetlanda och det blev lugnare. Vi åkte då och då till Kalmar. Vid ett tillfälle skulle vi besöka en av fars kamrater som blivit provinsialläkare i Grönskåra. Att jag minns detta beror på att vi steg av på Sävsjöströms station och blev upphämtade av den gode vännen . Han kom i en mycket liten och smal Ford Anglia och vi fem fick tränga ihop oss. Då kom det fram en bonde och frågade om han kunde få åka med och om vi kunde trycka ihop oss mer.

Min mellanbror och jag gick på gymnasium i Kalmar, min fars födelse- och skolstad. Vi var inackorderade och åkte hem ett par tre gånger per termin.  Det var inga problem med de resorna utom till jul. Då kom snön och blåsten. SJ:s rälsbussar klarade inte av sådant väder. I stället stod det ett gammalt frustande ånglok på stationen och det luktade rök långa vägar. Bakom loket stod det personvagnarna. Plyschsoffor nej, träbänkar ja. Servering nej. Men det fanns en karaff med vatten och två glas. Tåget tuffade lugnt frampå rälsen och lät sig inte hindras av snön. Någon gång under resan fylldes vatten på och också torv. Vid uppehållen gick lokförare och eldare runt loket runt loket och kollade alla lager och hjul. De slog på hjulen med en liten hammare, fanns det någon sprickbildning? (Detta pysslande med ångloket var nödvändigt, kanske de också hade ett förhållande med det)! Hem till  julen kom vi om än ordentligt försenade.

Under studietiden i Stockholm åkte jag förstås hem under julen. Biljett köpte jag i god tid, det vill säga dagen innan. Kanske jag också polleterade min resväska.  I god tid före avgången for jag ner till Stockholms central. Något tåg stod inte inne. De skrällande högtalarna annonserade ut kvällens förseningar och ändrade plattformar. Centralen var full av människor. Vid de olika utropen formerade sig en skara och bröt som en pil igenom folkmassan. Men få eller inga sura miner, alla såg fram mot att komma hem.

Jaha, vad gjorde jag när jag fick veta att tåget inte gick förrän efter fem timmar. Jo, här träffades ofta gamla studiekamrater, W6 (krogen) låg nära. Unga som vi var kunde vi pressa ner ett julbord helt utan ansträngning, skvallra om den tid som varit, hur det gått med studier och kanske kärleken, egen och andras. Styrkta vandrade vi ner till Centralen och genom ett slags under stod tåget inne.

Stämningen på tåget, trots förseningen, var god. Det skrattades, berättades skrönor om alla förseningar som vi eller bekanta varit med om. Restaurangvagnen fanns med och  kyparen gick genom tåget och meddelade att ”fössta middagen är serverad” eller andra eller tredje.

Hem kom vi till den väntade modern som försökt hålla välkomstmaten varm eller , luttrad, förberett för midnatts-te.

Återresan var alltid lugnare och utan förseningar.

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande