Inte fin nog

 

När det började närma sig jul började mor funderar på att hon ville hälsa på morfar och mormor och så småningom bestämdes det att vi skulle åka till Danmark.

Mor hade ju skrivit och frågat om det gick bra om vi kom. Det var inte hela familj eftersom mina tre äldsta bröder skulle jobba. Och vi hade ju inte så stor bil att alla fick plats. Vi stuvade in oss, sex barn och två vuxna. det var trångt med barn i baksätet, yngsta systern satt framme hos mamma. På den tiden gick det bra med barn i framsätet och inga bilbälten.

MS Betula trafikerade Öresund i slutet på 50-talet. Foto: perason.com

 

Efter en evighet kom vi till Helsingborg och åkte över till Danmark med färjan. Det var ju också en ny upplevelse, nu satt alla i bilen medan vi körde ombord, Mot förra gången vi fick hoppa av lastbilen och gå ombord.

Mycket har förändrats men då skulle vi köra genom Köpenhamn. Det var inte lätt att hitta men det löste vi på ett smidigt sätt. Vid alla stora korsningar stannade far och jag och lillebror sprang bort och läste på skyltarna så vi kom rätt. Vid ett tillfälle stannade far på ett övergångsställe då tre killar kom och skulle gå över. Dom tittade på bilen och en av dom sa,

“öv det er en dum svensker.” Far vevade ner rutan och sa,

 

“hold da käft knegt”. Han blev så snopen och dom andra skrattade och sa,

 

“hold da käft, han er sgu dansk.”

 

Så småningom kom vi fram till och fick träffa mormor och morfar. 

Jag blev väldigt snopen när där var en massa andra där. Jag trodde ju det bara var vi som skulle fira jul där, men där var tre andra familjer där. Den julen glömmer jag aldrig. vi hade avstått våra julklappar för att kunna göra den resan, men kusinerna fick massor klappar. Det gjorde inte oss något, men jag såg på mor att det gjorde henne ont att vi inte fick något.

När det blev läggdags fick vi barn gå upp och lägga oss i rummet där mor hade sovit som liten. Där var fortfarande halmmadrasser i sängarna. Tyckte väl inte det var så skönt men det var där “svenskarna” skulle sova, sa mormor. Mor fick en divan i vardagsrummet.

När jag kom ner på morgonen fanns far inte i huset och jag frågade efter honom. Där fanns ingen plats för far, han fick gå ut och lägga sig i ett skjul i skogen. Där fanns bara lerväggar, det blåste svinkallt och regnade och han frös fruktansvärt. Hade inga sängkläder, låg på en smal bänk med sin överrock över sig. Jag trodde inte det var sant, blev så fruktansvärt ledsen. Hur kunde dom behandla far på det viset?

Efter en natt i skjulet blev far riktigt dålig, en rejäl förkylning med svår hosta. Men far stod alltid på benen, ibland för stark för sitt eget bästa. På juldagen åkte några andra gäster hem, då fick far komma in i huset. Jag blev så glad, kunde liksom inte förstå att mormor kunde låta honom sova i ett skjul i regn och rusk.

 

Vi var kvar några dagar, åkte runt och hälsade på bekanta. Min storasyster och jag träffade några skolkamrater, men det blev sisådär med den träffen. Hade plötsligt inte så mycket gemensamt längre. Skulle så småningom förstå, att dom tyckte vi var så märkvärdiga för att vi bodde i Sverige. Vi tyckte ju inte det var så, vi hade ju fått utkämpa en hel del med mobbing, både från barn och vuxna.

 

Nu var det dags för hemresan, en resa som skulle bli allt annat än angenäm.

Foto: nwt.se/varmland

Första besvärligheterna kom efter några mil, det blev blixthalka. På en sträcka av en mil låg där elva bilar i diket. Far blev likblek, började svettas, var väldigt nervös. En bägare stoppade oss och sa, där finns en krog lite längre fram, kör dit och invänta grusbilen. Far gjorde så och vi åt middag där i väntan på bättre väglag. Vi åt revbensspjäll, det var så himla gott.

När far behövde gå på toa passade mor på att tala om för oss att far hade återupplevt krocken han varit med om på sommaren. Han var rädd det skulle gå galet med familjen i bilen. Efter nån timme kom bärgaren in och talade om att vi kunde åka vidare, vägen var isfri och vi kunde fortsätta hemåt.

Något hade dock gått sönder och vi fick ingen värme i bilen. Det var svinkallt och jag höll på att förfrysa benen, Hade så ont, försökte massera men det hjälpte inte. Mor köpte strumpor till mig, det hjälpte heller inte. Vi hade filtar att packa om benen, inget hjälpte på mina ben, det gjorde så fruktansvärt ont.

När vi hade cirka fem mil kvar stannade bilen, det var ungefär trettio minus. Där stod vi mitt i natten, alla frös och bilen vägrade starta. Från ingenstans kom en räddande ängel, en taxidroska. Klart han stannade om frågade om far behövde hjälp med bilen, men det var inte lönt att försöka, vattenpumpen hade gått sönder.

Chauffören frågade vart vi var på väg, Torreby låg utanför hans område, sa han. Då sjönk modet på oss, men sen hörde jag:

Klart jag kör er, ni kan ju inte stå här och frysa.

Känslan att komma in i en varm bil var obeskrivlig. Vi var hemma tre på morgonen och kunde krypa i säng…..

Vi kom alltså välbehållna hem men trötta och genomfrusna efter många timmar i en kall bil. 1959 var en riktigt kall och snörik vinter med minus trettiotre som mest. Det var väldigt kallt i huset när vi kom hem. Mina tre bröder som var hemma jobbade ju på dan och kunde bara elda en stund morgon och kväll så det blev aldrig riktigt varmt i huset.

Vi kröp ner i våra iskalla bäddar, somnade som stockar. Nästa dag när vi vaknade frampå förmiddagen var det varmt och skönt i huset. Mor hade varit uppe med pojkarna och tänt i pannan. Här fanns centralvärme med en kökspannan. Det var ganska lyxigt i stället för att elda i varje rum.

Där vi bott tidigare var där ingen värme i sovrummen. Det huset vi lämnade i Danmark var så kallt på vintern att där blev is på väggarna i sovrummen. Det hade tidigare varit ett tvåfamiljshus så skorstenen och uttag för kamin var kvar så far flyttade kaminen från vardagsrummet till som rummet när det var som kallast.

 

Text: Esther Bennie Patulski
Foto: DN/arkiv, pixabay.se

Om du vill läsa flera inlägg som Esther gjort, klicka på länken 
http://mittnu.tredjealdern.se/category/esther-bennie-patulski/

 

0 kommentarer

Skicka en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande