I över tjugo år har jag varit en ivrig släktforskare. Till tveksamma medmänniskor säger jag om detta att ”det är som att lägga pussel”. Intressant och spännande och – kanske det viktigaste – det ger en ny förståelse för dem som var mina släktingar.

Släktforskning kan också sticka hål på gamla föreställningar. I mitt fall visade det sig att vi inte alls var vallonättlingar, något som betraktats som en självklarhet i släkten: ”se bara hur mörkhårig tant M är”. Det vallonklingande namnet var en omvandling av sockennamnet i den småländska trakt där min mormors farfars far växte upp.

Under släktforskning kan man också finna öden som särskilt tag i hjärteroten. Se bara på den lilla Betty, som fick följa med sin mor på hennes olika pigplatser men som så småningom placerades på ett fattighem för barn. Efter fem år där och några år hos sin gamla mormor försvann hon med amerikabåten till det stora landet i väster. Född ”oäkta” var hon och kanske därför aldrig omnämnd i släkten.

För mig började släktforskningen med att jag, egentligen oförhappandes, träffade en ”ny” släkting. Maken och jag hade köpt vårt sommarhus på en ö i Tjusts skärgård. På den ön, visade det sig, hade min mormors släkt bott i generation efter generation som småbrukare och fiskare.

Fortfarande bodde släktingar kvar på ön och sommartid bodde där också min mammas nästkusin, dessutom född och uppvuxen på ön. Så fort jag fick veta om att hon fanns trampade jag iväg på min cykel till hennes udde, bankade på dörren och förkunnade ”hej, vi är släkt”. Det blev inledningen till en lång gemensam släktforskning. Snabbt klarade vi ut att hennes farmor var min mormors mors syster och så började vi nysta i släktens historia.

Vid den här tiden fanns ännu inte möjlighet att släktforska via internet. Så när hösten kom for vi tillsammans till Släktforskningens Hus i Leksand. Ack, vilken lycka när vi kunde lägga namn och händelser till de uppgifter vi redan hade. Fulla av iver ville vi berätta för våra barn. Men de var ju redan vuxna och helt upptagna av egna barn, jobb och karriärer och därmed måttligt intresserade. ”Skriv” sade de som med en mun. Så det gjorde vi och en bok ville vi skriva.

Historisk vandring i våra anors fotspår.

Nu började en aktiv tid. Nästa höst, när ön tömts på sommarboende, strövade vi några dagar ”i våra anors fotspår”. Vi gick på igenvuxna stigar, såg gärdesgårdar och stenmurar från längesedan, slitna grindstolpar med handsmidda stängningsanordningar, husgrunder och gamla stenkällare. Och så lade vi upp en plan för det som skulle bli en bok.

Därefter utväxlades idéer och utkast, förslag på bilder och utdrag ur sockenstämmoprotokoll. Och vad skulle boken heta? Och så skrev vi och en vacker dag hade vi fått ihop material till en hel bok. Detta var också den tid då det ännu inte gick att digitalt trycka upp böcker ”on demand”, som det numera heter när man kan få just det antal böcker man vill ha – till en billig penning till och med.

Vår lösning blev att kontakta ett tryckeri. Där fick vi prisuppgift, tvekade en sekund över kostnaden men slog raskt till och beställde 500 böcker. Billigt ändå, tyckte vi, utslaget på all tid vi haft roligt under våra förberedelser.

Fyra kvinnor två sekler av Birgit Bergkvist och Inger Göransson

Där stod vi nu med vår fina bok Fyra kvinnor – två sekler. Funderingar och fakta om livet i Tjusts skärgård. Författare Birgit Bergkvist och Inger Göransson, finstämt illustrerad av Kerstin Marcusson. Tryckår 1995.

Släkten köpte böcker, öborna köpte böcker, vår vän och släkting i den lokala fiskbilen spred dem på fastlandet, biblioteken i Kalmar län köpte in dem, den lokala bokhandeln förde dem – och plötsligt, efter bara några år, var de slut.

Vår gemensamma släktforskning var nu färdig. Min medförfattare övergick till sin specialitet, som är att skriva, men jag gick på i ullstrumporna och släktforskar vidare, lägger nya pussel och får veta mer och mer om människorna som jag härstammar från.

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande