Den 22 augusti såg jag genrepet av pjäsen på Stockholms stadsteater. Medverkande skådespelare var idel välkända och en del var inte helt unga. Yvonne Lombard, Meta Velander och Meg Westergren spelar tre äldre väninnor. Pjäsen var rapp och rolig men med en vemodig underton.

Fotograf Petra Hellberg Bildtext Yvonne Lombard, Meg Westergren och Meta Velander i I sista minuten. Premiär på Stora scenen 24 augusti 2012.

 

De har känt varandra sedan ungdomen, stått på 60-talsbarrikaderna, bott i kollektiv och varit rivaler. De gruffar och småträter emellanåt men är trogna vänner. Nu är de i fjärde åldern. Marianne är änka och bor kvar i sin stora lägenhet som hon egentligen inte har råd med men kan inte tänka sig att flytta. Hon håller på att utveckla en demens och är rastlös och glömsk. Solveig är ogift men söker en karl. Ann Louise är fortfarande gift men har en hjälplös make som hon är trött på. Sedan länge har de träffats varje måndag hos Marianne för att äta lunch, skvallra och spela bridge men nu har den fjärde i gänget dött. Hur kommer det då att gå att spela bridge?

Öppningsscenen är en måndag. Marianne rör sig rastlöst i rummet, småpysslar och smuttar på ett glas vin. Så kommer väninnorna in. Ann-Louise har med sig sin kusin Per, änkling sedan ett antal månader. Marianne blir djupt störd av att Ann-Louise tagit med sig denne man utan att be henne om lov. Ann-Louise säger att hon visst berättat för Marianne att hon skulle ta med sig en man så att de skulle kunna spela sin bridge. Marianne gruffar över att väninnan vill pracka på henne en partner och litet över att Solveig vänsterprasslat med hennes man. Solveig blir intresserad av Per.

Det blev ingen lunch, Marianne hade glömt bort att köpa och göra iordning någon. Per visar sig inte kunna spela bridge. Följande måndagar blir ungefär likadana. Det tillkommer två personer, Mariannes effektiva dotter som blir förtvivlad när hon upptäcker moderns dåliga ekonomi och obetalda räkningar. Kommunens utsände Staffan eller Fixar-Staffan dyker upp för att göra en riskanalys av Marianns lägenhet men också erbjuda henne hjälp med gardiner, glödlampor med mera. Han hjälper henne också sedan hon råkat bli påcyklad och brutit handleden. Marianne blir djupt rörd och tacksam över denna hjälpsamhet.

Det är en rolig och tänkvärd pjäs om åldrande och värdighet. Vi skall aldrig tala om en kvinnas ålder, den är alltid lagom. Men med tanke på läsarna av MittNu.se gör jag ett undantag. Yvonne Lombard är 83 år, Meg Westergren är 80 och slutligen Meta Welander 88 . Författaren Carin Mannheimer är 78 år. Regisören Sissela Kyle bara 55år. Denna indiskretion betingas av min beundran av skådespelarnas inlevelse i rollerna.

Marianne är en bra bit på väg in i sin demens, hon glider mellan verklighet, ungdom och tomhet. Det är galghumoristiskt med hennes glömska och tafatthet men är den tragedi många av oss kommer att drabbas av. Detta är en av Yvonne Lombards stora rolltolkningar.

Meta Welander tolkar den åldrande Marie Louise säkert och med värme. En räddhågad men omtänksam kvinna. Och Meg Westergren visar upp den välmenande och tanklösa Solveig.

Fixar-Staffan, välspelad av Jacob Nordensson, är drömmen om den goda äldreomsorgen, en mjuk empatisk medmänniska. Här störs jag av Marie Louise anmärkning att en mjuk och empatisk man måste vara en bög.

I sista minuten är en stor pjäs i sin anspråkslöshet och skildrar en del av det mänskliga livet.

Och om den åldrande människan kan Johan Ludvig Runebergs ord gälla

Ty en pärla var hon ——

och en äkta pärla också

Och något tålte hon att skrattas åt

Men mera hedras ändå

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande