I fyra dygn ligger jag i min egen lilla bubbla på det stora sjukhusets infektionsavdelning. Helt plötsligt helt uttorkad och sjuk, mycket sjuk, i ett stadium mellan sömn och dvala. Ensam på salen. Nålstick här och nålstick där. Ständigt nya dropp och mera antibiotika. Ständigt omgiven av vänliga ansikten och vänliga röster.

Bild från Schutterstock.com

Dåsigheten är behaglig, jag känner mig helt lugn. Tankarna är inte särskilt sammanhängande, men de finns där ändå. Mina snart nittio år funderar jag inte över, trots att jag förstår att andra gör det.

Men på femte dagen fanns det inte längre plats för mig i detta behagliga härbärge. En säng hade blivit ledig för mig på en geriatrisk avdelning på en sal för fyra, där det redan fanns, som jag snart skulle förstå, tre andra kvinnor som var sjukare än jag.

Det kändes som att falla från en mjuk säng ner på ett hårt stengolv.

Mitt emot mig låg Alicia, blind, blek och tandlös. Mera lik en död kan en levande människa inte vara. Men än lever hon, och hennes bekymmer är stora.
Det är nyårsafton, och nästa dag ska hon fylla nittiosex. Vem ska då ta hand om blommorna, tänk om de får stå och vissna i sina pappersomslag… Var är Jenny… hon vet var kristallglasen står…
Men Jenny, som kanske är hennes hjälp därhemma, är inte här. “Du är på sjukhuset, Alicia”, säger någon, och hon suckar undergivet för att någon minut senare ställa samma fråga.
Alicia kan inte ens flytta sitt huvud på kudden. Vad jag förstår kan hon inte ens kalla på någon själv. Allt måste hon ha hjälp med. Ständigt måste hennes urinpåsar kollas. Ofta måste hon vändas för att inte liggsåren ska hitta henne. Allt uthärdar hon tålmodigt ända tills hon hör ordet “nål” eller “prov”, men då förvandlas hon till en rasande furie. I flera minuter skriker hon rakt ut. “Ni tar livet av mig. Ni sliter av mina armar. Ser ni inte hur jag blöder? Jag vill inte bli behandlad av en flicksnärta som du…”
“Lugn Alicia”, säger en vänlig röst, och skickliga händer och starka armar sticker, byter dropp, torkar den nedbajsade stjärten, lyfter och vänder.

Vid Alicias sida har lilla Greta, 83 år, sin säng. Hon är, precis som jag, lycklig nog att själv gå på toaletten, om också under övervakning. Hon har just fått sin andra stroke. Utan stora skador, inbillar jag mig, tills jag upptäcker att hon har upprepat samma meningar om och om igen hela dagen.

Bredvid mig hade Madame sin plats. Jag kallar henne så, för hon vill så gärna berätta om den flotta villan i Djursholm, som inte är hennes längre, och om en dyrbar byrå och om farmors stolar, som inte får plats i den nya lägenheten.
Det finns ingen skrytsamhet i hennes ord, bara stora bekymmer. Hon är svårt hjärtsjuk, det förstår jag snart av samtalen mellan henne och systrar och läkare.

Ingenting får vara privat på en sal för fyra.

Så går sekunderna och minuterna och blir timmar och dygn. Inte många stunder, varken dag eller natt, ger tid för vila mellan allt som händer.

Medlidandet med mina salskamrater växer. Särskilt svårt är det att se och höra Alicia, där ibland en stor klokhet och intelligens skymtar fram i vilsenheten. De stunder hon får vila, ser hon alltid lika död ut.
   Jag är “glad” för att jag i mitt långa liv sett så många döda förut, hur skulle jag annars klara detta? Fysiskt eller psykiskt?

Enda sättet är att orka med är att krypa in och gömma sig i sina egen lilla bubbla igen.

Visst händer det att irritationen flödar över för några, särskilt hos den unga och orutinerade och underbemannade nattpersonalen, men inte är det ofta.
Jag vet att jag själv aldrig skulle orka vara lika tålmodig.

Mina 90-åriga hjärnvindlingar inser också att problemen med åldringsvård och sjukvård i livets slutskede är gigantiska.
  “… somnade lugnt och stilla in…” brukar det stå i dödsannonserna. Hur många är det förunnat att sluta sitt liv så?

Men någonstans måste man ändå börja ta itu med problemen. Kanske bara med bagateller, slår det mig plötsligt:

Låt dem som har makten, pengarna, rätten att ordna och planera, låt dem – innan de får utöva sina befogenheter – “vila” en natt eller två på en sal med för fyra med tre mycket sjuka omkring sig, och jag är säker på att de skulle förstå sina uppgifter bättre.

Jag är till exempel säker på att salar för fyra sjuka åldringar snart skulle vara ett minne blott.

Kanske skulle de till och med kunna “trolla fram” några hundralappar som tillägg på lönerna för dem som utför sina tunga uppgifter!

 

 

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande