FAVORIT I REPRIS

En artikel om en åldrings tankar på väg genom rummen till vägs ände. Åke Broberg skrev den i september 2011. Nu har Åke själv gjort den vandringen och skriver därför inte mera för Mitt Nu. Men alla hans bidrag, som alltid inbjuder till eftertänksamhet och ofta kryddas av underfundig humor, finns kvar. Nämnas kan ”Min andes dräkt” och ”Barnabus”.

Huset vid vägs ände

2011-09-07

– Måste jag in i den här okända skogen?
– Ja, det måste du.
– Men här finns ju ingen väg.
– Det är bara att gå rakt fram så kommer du till huset vid vägens ände. Varsågod, här har du nyckeln. Du blir ensam där.
– Men hur ska jag hitta i väglöst land? Jag kan ju komma helt tokigt.
– Nej, det kan du inte. Det finns bara en väg för dig numera. Alternativen är slut. Bara gå nu – som jag pekar.

Och den gamle mannen ler vänligt och skakar sitt skägg. Det vill säga – han är slätrakad men det verkar ändå som om han har böljande helskägg. Och detta är inte det enda märkliga med honom. Hela tiden har han varit gåtfull.
Men hans pekande hand är entydig och bjudande. Och jag går – fast dröjande. Han har inte sagt hur lång min vandring ska bli. Men tunggått och tröttande är det. Jag är inte så ung och så stark längre. Dessutom blir vädret sämre. Vinden blir blåst, blåsten blir storm. Regnet faller. Men jag har inget alternativ, jag har bara att gå. I den regnvåta motvinden.
Då skymtar, framme mellan träden – ett hus. Gamlingen har visat mig rätt.

Dröjande sätter jag nyckeln i låset. Dörren går upp och en trång förstuga ligger framför mig. Väggarna är grå eller gråblå. Men inte tråkiga – väggens målning lever, är livlig, rörlig, rast-lös som stormen därute. Och det sjunger om väggen. Dramatiskt, uppfordrande, oundkomligt. Lena Horne sjunger Stormy weather. Men jag vet att Lena Horne är död.
Efter en stund tycker jag att jag har fått nog av storm och öppnar dörren till nästa rum. Det är helt annorlunda. Väggarna skimrar i ljust grönt. Som askens löv i mild vind. Och Billie Holiday nynnar Summertime, stillsamt, eftersinnande. Jag vet att även Billie Holiday är död.
Gershwins milda vaggvisa går omärkligt över i en annan mjuk musik, som jag känner igen. Det långa violoncell-solot i Brahms andra pianokonsert. Jag har alltid förundrats över att ett annat instrument har fått en sådan roll i konkurrens med det som verket är skrivet för. Men jag har tyckt mycket om det. Och snart återtar pianot kommandot – i den ursinniga finalen. Det är Wilhelm Backhaus som närmast plågar klaveret med skickliga fingrar och starka armar. Även Backhaus är död – sedan länge.
Rejält uppvaknad från vaggvisans mjuka ro går jag med nyfikenhet in i nästa rum. Väggarna är helt klädda med bokhyllor. Här finns att läsa. Men jag ser på bokryggarna att det är för-fattare från 1800-talet och tidigare. Jag befinner mig i Döda poeters sällskap. Och varför inte. Jag drar ut en diktsamling av Johann Wolfgang Goethe och finner paradnumret

Über allen Gipfeln ist Ruh’
In allen Wipfeln spürest du
kaum einen Hauch.
Die Vögelein schweigen im Walde.
Warte nur – balde
ruhest du auch.

Mellan ett par bokhyllor finns ett fönster. Jag ser ut. Och anar i skymningen en spårvagn som står på sin vändslinga. Det vill säga – står vid vägens slut. Jag ser att det är ett exemplar av världens vackraste spårvagn – Stockholmsmustangen från 1946. Mjukt strömlinjeformad. I den milt blåa färg som Isaac Grünewald skapade för Stockholms Spårvägar. Med plats för 100 passagerare – 30 sittande, 70 stående. Mustangen byggdes i 104 exemplar, två finns kvar.
Jag tittar på texten i destinationsfönstret. INGÅENDE VAGN. Det här är sista turen, den som går till Terminalen. Jag lämnar huset och går ombord.

 

 

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande