Här om året var vi på en resa till Skottland. På väg dit stannade vi  under ett par dagar i London. London den stora staden, som har allt! Hur som helst så skulle vi bo på ett hotell intill Piccadily Cirkus, så läget var inte att klaga på. Vi åkte  dessutom med en  mycket professionell  researrangör, så det mesta var klappat och klart, vilket jag trivs alldeles utmärkt med. Inga bekymmer, bara att göra som guiden säger till.

Vi checkade in i lobbyn och fick våra dörrkort.
Maken och jag kom sist i kön, och fick ett högt nummer på hotellrummet, vilket självklart betydde att vi skulle  inkvarteras någonstans under Londons “takåsar”. Alla de andra resenärerna hade redan försvunnit till sina hotellrum, när vi äntligen var färdiga att stiga in i hissen.

Sagt och gjort, vi tittade på dörrkortet som började med en nia (9), men i hissen fanns bara våning åtta (8) angivit. Phu! Jag som har känning av klaustrofobi ( cellskräck), tänkte förståss, vad är nu detta?? Vi åkte upp tll våning åtta klev ut i koridoren, som var mycket smal och trång. Vad skulle vi gör nu då?? Vi letade efter en dörr som skulle ta oss till våning nio, men nej vi hittade igen, och inte en människa i sikte att fråga. Dessutom var det varmt som attan, och tålamodet började tryta efter en lång resdag.
Då plötsligt får maken se en liten smal dörr, som visade sig leda in till en pyttliten hiss, som inte rymde oss båda med bagage på en och samma gång.Till slut tog vi modet ( alltså jag som var rädd) och åkte en och en, och  jag blundande förståss. Väl utanför hotellrummet visade sig att dörrkortet var ur funktion när vi skulle in. Nu rann svetten från pannan, och härtat bultade som en hammare.

Nu var vi tvungna att åka ner igen, så därför upprepades samma procedur igen, men då inträffade  det värsta, vi fastnade i hissen. Där satt vi i en hiss i London med dörrar som inte gick upp. Jag halvt panikslagen, och mannen förb…..!
Till sist var nödknappen, den enda återstående åtgärden att vidtaga. En tryckning och så var larmet igång! Ganska snart hörde vi en vänlig engelsk röst som frågade vad som hänt, varpå jag förklarade med skräckblandad röst att dörrarna inte gick upp.
Snart nog kom så hjälp, som öppnade dörrarna manuellt.

Hotellpersonalen som tog emot oss vid hissdörren, beklagade och bad oss om ursäkt, och förklarade också att just den hissen brukade  krångla!  Oh! min gud  tänkte jag, hur klumpigt får man uttrycka sig, någon måtta får det väl ändå vara.

Vi blev dock väl kompenserade för malörerna, och kvällen avlöpte senare under trevligare former, med fisch and chips och ett stort glas öl, på en av Londons alla pubar!
Gissa om jag sedan undvek den förbaskade hissen, när vi kom hem på natten.

Ps. Nog är det också sjutton att just JAG som säkert var mest rädd att åka hiss, var den som självklart  fastnade!  Ds.

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande