Jag är egentligen från månen eller Jupiter och har av misstag kommit till jorden… är ett citat av Gustaf Fröding, som jag hämtat från en vacker bok utgiven 1977 och illustrerad av flera kända konstnärer.

Tolkningarna kan växla med generationerna, läser jag också där, och kanske kan det vara dags att ”damma av” bilden av skalden, ihågkommen för sin vackra naturlyrik men kanske mest för sina lustigheter.

Bjällklangen dallrar
och faller och stiger,
Suset är stilla och vilar i ro…

ur ”Vallarelåt”, minns nog många, och  att öppna en Frödingbok är som att öppna grinden till en svensk hage, har Harry Martinsson skrivit i förordet till en antologi för länge sedan.

För ett par år sedan hände också det märkliga att rockbandet Mando Diao, välkänt både inom och utom landet, men knappast för att de tolkat svenska skalder, fick i uppdrag att musiksätta och framföra dikter av Gustaf Fröding.

Det blev en stor framgång med ”guld och grammis” för Årets folkmusik/visa. Snuddande nära ett mästerverk, skrev en recensent, och så blev det en nytändning för Frödings naturlyrik i nutiden.

Mest populär i den utgåvan är nog ”Strövtåg i hembygden”, som skalden sägs ha skrivit under sin alltför korta harmoniska tid i livet.

Men bortsett från Mando Diaos framgång, så lever säkert många Frödingdikter i minnet hos många, särskilt då hans humoristiska och tidstrogna folklivsskildringar.

”Äktenskapsfrågan” där Erk och Maja drömmer om en ko och en gris och om fint postelin och glaserade fat kommer nog många ihåg liksom de grälande gubbarna Jan Ersa och Per Persa i By i Västra Ed.

De trätte och processade.
Om friden prosten mässade,
det var som vått på gäss.
Ty vann en gång Jan Ersa,
så började Per Persa
en splitter ny process.

Fortfarande mest känd är kanske ”Det var dans bort i vägen”, här illustrerad av konstnären Stina Sunesson.

"Det var dans bort i vägen" av Stina Sunesson

 

 … över nejden gick låten av spelet och skratten,
det var tjoh! det var hopp! det var hej!..  står det i den  glada dikten, men kanske var det bara en mask av livsglädje, som dolde en mycket svårmodig och grubblande skald och en psykiskt svag människa.

Tanken är nära, när man som jämförelse läser dikten ”Balen”, som berättar om en danstillställning i de förnämas salar. Här ett kort citat ur den långa diktsviten:

Det var en gång, det var en Oskarsbal
En vinterkväll i stadens festlokal.
Jag stod vid dörrn, jag hade lånat fracken,
den var för vid, för lång, för hög i nacken,
mitt skjortveck, styvt och stärkt och brynt i tvätten
stack prydligt av mot vita halsrosetten,
en knapp var borta, ena klacken sned,
min själ i olag, mitt humör ur led.

Ett är säkert, Gustaf Frödings själ var ofta i olag, och goda gener hade han inte fått många i sitt livs ryggsäck.

Modern togs in på mentalsjukhus. Av Birger Ljungquist.

Modern togs in på sinnessjukhus några månader efter sonens födelse, och fadern var en melankoliker utan intresse för sin familj.

Själv var skalden under hela sitt vuxna liv om och om igen intagen på olika sjukhus och anstalter både i Sverige, Norge och Tyskland.

Det var poesin som blev hans fasta punkt i tillvaron, men det säger sig själv att hans produktion rymmer mycket av sorg och grubbel . Även hans träffsäkra folklivsskildringar och de dikter som vi minns som fyllda av liv och lycka, rymmer nästan alltid en ton av vemod.

1891 debuterade han med diktsamlingen ”Guitarr och dragharmonika” med bland annat den ystra ”Det var dans bort i vägen” och den tunga och bittra ”En fattig munk från Skara”.

Berömmelsen kom omedelbart och snart blev han känd och erkänd som den främste bland de svenska lyrikerna och som en trollkarl i rytm och rim och ordkunskap.

Men några år senare, när han gav ut samlingen ”Stänk och flikar”, blev mottagandet ett annat. Han blev nästan bannlyst av diktarkollegor och recensenter. Hans utlämnande dikter där stämde inte med tidens etiska tänkande, de ansågs vara vulgära och osedliga och han blev till och med åtalad för brott mot tryckfriheten. Där blev han dock frikänd.

Här några rader i dikten ”Flickan i ögat”, som mest talar om stor ensamhet och om en mans ständiga längtan efter en kvinna:

Jag följde genom staden
den kjol, som vackrast röjde
hur formerna sig böjde
i höften och i vaden,

den växt, som mest flöt över
av all den kraft av kvinna,
den ström av älskarinna
en stackars karl behöver.

Det finns ett enda namn för dylikt skriveri, och det är skamlöshet, så skrev en kollega om Frödings dikter i denna samling, och det var nog den allmänna uppfattningen i det litterära Sverige då. Man får förstå att hans skaparkraft börjar ebba ut efter allt förakt som strömmade emot honom. Han fortsatte dock att skriva ända till sin död, och ett av hans sista alster var ”Ghaselens makt” där diktens 22 sånger är en hyllning till hans sköterska Signe Trotzig, som hjälpte honom till tröst och ro under hans sista år.

Han dog i februari 1911.

Verner von Heidenstam skrev dikten ”Gustaf Frödings Jordafärd” och framförde den vid jordfästningen i Klara kyrka i Stockholm.

Kanske var det en avbön för allt ont som sagts:

Skald, stig in genom nattens dörr
kungarak till skuggornas skara!
Oförgängligt
strängaspelet, ditt silverklara,
ljuder ännu för oss som förr.

 Vi som lagt flera decennier till vår livslängd, vi är säkert många som har mycket av det som skalden Gustaf Fröding skrivit kvar i minnet.

Genom ”Mando Diao”, ett rockband från Borlänge, sprids nu skaldens dikter även till yngre generationer.

Utdrag ur en av mina egna favoritdikter i hans samlingar får bli avslutning på berättelsen om Gustaf Fröding.
Mannen från månen.

Nu är jag led vid tidens schism
emellan jord och stjärnor.
Vår idealism och realism
de klyva våra hjärnor.

    —-

Men strunt är strunt och snus är snus
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande