Tant Alma, som var vår närmaste granne och som jag tyckte mycket om, var död. Jag tror det var när jag hade fyllt fem år.

Jag minns när farbror Ejnar kom in och berättade det.

Han satte sig på en stol och grät, och mamma sa att jag skulle gå in i kammaren och leka med min docka.

Om jag själv var ledsen, vet jag inte. Jag visste väl inte så mycket om döden.

Om tiden fram till begravningen minns jag hur pappa och de andra männen i byn hämtade många granar från skogen. De högg av grenarna och lade dem i vackra mönster på vägen som gick förbi vår stuga och ner till båthusen. Två små vackra granar spikades fast vid farstutrappan hemma hos tant Alma och farbror Ejnar, och min farfar gick fram och bröt deras toppar nästan helt av.

Att de brutna topparna berättade att det var ett sorgehus och att mönstret på vägen var lagt för att hedra den döda på hennes sista färd, det fick jag kanske inte veta då, men jag hann uppleva det ännu ett par gånger medan jag var barn.

Länk till granar vid begravning : http://www.kulturens-varld.se/index.10510—1.html

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande