FAVORIT I REPRIS

Här möter du Sonja Herlin, författare med många intressen och fortfarande aktiv. Hon var 95 år när intervjun gjordes i september 2012. Vatten och båtar har alltid varit hennes passion. “Än kan jag segla, men det börjar bli svårt att komma i båten”, säger hon. “Det svåra vid hög ålder är att så många sprungit före. Men än är det inte skymning, än kan vi plocka blåbär på hemvägen…”

”Går utan ängslan ner på stigen genom skymningsgräset”

2012-09-21

Rubriken är ett citat av Per Lagerkvist som jag hittade i en bok av författaren Sonja Herlin, när jag förberedde mig för ett besök som Christina, vår redaktör, och jag skulle göra hos henne för en intervju för Fjärde Åldern. Sonja har tidigare varit gästskribent hos oss med ”Picasso kan inte segla” och vi hoppas snart se mer av hennes alster.

Sonja Herlin är född 1917, hon är alltså 95 år, och hon är verkligen en aktiv åldring som ”går utan ängslan ner på stigen genom skymningsgräset”.

Rörligheten i kroppen har väl minskat något, det gör det för oss alla, ”Och så krymper man ihop och blir mindre för varje dag”säger hon och skrattar. Men rörligheten i sinnet, intresset och engagemanget för det som rör sig i nutiden och hennes aktivitet, den har inte minskat.

Sonja Herlin är född och uppvuxen i Stockholm. Hon utbildade sig till handelskorrespondent, gifte sig och fick sex barn och tiden var fylld av arbete och omsorg. Först i 40-årsåldern tog hennes intresse för det skriva ordet över, och hon debuterade som författare. Hon gjorde också översättningar från engelska till svenska.

Genom hela hennes produktion möter man hennes stora intresse för båtar och segling och på väggarna i hennes lägenhet finns många teckningar och målningar som anknyter till detta. En förklaring till det är kanske främst att hennes far var den kände skeppsbyggaren och mariningenjören Tore Herlin som står bakom konstruktionen av många marina fartyg och senast skolfartygen Gladan och Falken.

Familjen tillbringade alltid sina somrar på Ornö i Stockholms södra skärgård, en ö som står hennes hjärta nära.

”Segla kan jag än”säger Sonja, ”det har bara blivit mera besvärligt att komma i och ur båten”. Men hennes farfar var inte lika intresserad av just segling. ”Antingen blåser det för mycket eller för litet och i båda fallen får man ro”, var ett av hans slagord.

Även om hennes författarskap började relativt sent, så har hon många och intressanta titlar utgivna, och trots sin höga ålder planerar hon för fler.

Så här säger hennes son, konstnären, sångaren och diktaren Tore Berger, om sin mor, när han presenterar sitt verk ”Huset långt ut på landet” som är tillägnat hans föräldrar:”Min mor är fortfarande fullt verksam. När jag skriver det här håller hon på och redigerar sin senaste bok”. Han berättar också där att hon har ett levande engagemang för dikt och sång som hon omedvetet fört vidare. (Detta hämtat från ett klipp på nätet.) Det var år 2009. Då var Sonja 93 år.

Bland hennes böcker fäster jag mig särskilt vid ”En sten, en sten…”, en ungdomsbok i geologi, utsökt illustrerad av hennes barnbarn Martin Friberg. Den är utgiven med stöd av ett stipendium från Sveriges Författarfond och den har fått stor spridning på skolbiblioteken . I boken ”Tingen tar till orda” bjuder hon oss att stiga in i sitt hem och i”Sonjas bästa” från år 2001 får vi följa med på ”små färder i liten båt”.

Utmärkande för alla Sonjas böcker är att de inte bara är intressanta att läsa utan också mycket vackra med konstnärliga omslag och välvalda illustrationer. Men så finns det också många konstnärer i släkten och själv är hon en skicklig fotograf.

Hennes stil och hennes sätt att berätta känns också levande och ungt. Hon tycker själv att hon skriver bättre nu när hon är gammal. Om man engagerar sig i tiden, så följer orden och stilen också med, menar hon.

 När jag ställer den fråga jag själv ofta får: ”Varför håller du på?” ”Varför unnar du dig inte att ta det lugnt?” svarar hon:” Jag kan inte låta bli. Jag vill hinna med det jag är intresserad av”.

Hon känner också att hon är behövd av sin familj och att hon är privilegierad som får finnas kvar.

Att man inte är engagerad och nyfiken på vad som rör sig i världen och samhället bara för att man är gammal, det förstår hon inte alls.

Just nu berörs hon mycket av den infekterade frågan om detaljplanen för en Slussenterminal i Stockholm, och hon har därför skrivit ett brev till Länsstyrelsen och Enheten för överklagande angående den rättspraxis som tillämpas.

Men hon tycker att de som har beslutsrätt och makt att påverka alltför sällan gör sig besvär att svara på brev och mejl, kanske med tanke på hennes höga ålder, och det retar hon sig på.

”Plötsligt har man ingen talan. Hon är för gammal, hon fattar inte det där, det är väl så de tänker, men många saker borde stå utanför åldrarna”, säger hon.

Sonja Herlin är också en praktisk kvinna som tycker mycket om att lappa och laga och att ta tillvara det som är illa medfaret.

Att laga trasigt porslin är hennes stora hobby och hon har gått på kurs för att lära sig konsten. Hon visar vad hon just nu arbetar med och ger oss en snabblektion i de problem som kan uppstå. Att det finns spänningar i porslinet som gör det svårt att få bitar på plats till exempel, inte visste vi något om det, och vi förstår att hennes hobby verkligen är konst.

Vikten av att ha en hobby betonar hon också och hon menar att det alltid gör livet lättare. Alla ungar borde få lära sig en hobby av något slag redan i skolan, säger hon, det skulle de få glädje av i hela livet.

Har man som Sonja 95 år bakom sig, så har naturligtvis inte solen lyst hela tiden. Hennes livs båt har också fått sina törnar och säkert har hon fått ta till årorna när det blåst för mycket på hennes seglatser, för att anknyta till hennes farfars slagord, som jag citerade i början av artikeln.

Men det är inte det vi är ute för att berätta om.

Jag kan ändå inte låta bli att fråga henne hur hon ser på åldrandet och de problem som alltid dyker upp även för den som slipper allvarliga sjukdomar och senilitet. Och hur ser hon på tiden som så obevekligt krymper?

”Ju mera upptagen jag är, desto bättre mår jag”, svarar hon.

Tiden kan vara kort, men jag är inte desperat, det är ett fakta och det har jag accepterat. Men det är svårt när så många springer före. Döden har ingen demokrati.”

”Men än är det inte skymning – vi kan plocka blåbär på hemvägen…”

Det är gott att lära känna en nästan jämnårig som utan ängslan går stigen genom skymningsgräset.

Text: Birgit Bergkvist Foto: Christina Gunnarsson

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande