Ländkotorna hade rubbats ur sitt läge och orsakat spinal stenos, sa doktorn som var ryggspecialist. Inte mycket att göra åt, när man passerat “bäst-före-datum”. Det var inte de orden han använde, men jag fattade det ändå.

   Lite smålöjliga besvär var det också. Jag kunde ju gå. Femtio till hundra meter, men inte mera. Sedan låste det sig i ryggraden och det gjorde ont. Mycket ont. Då gällde det att kvickt hitta en sten, en stubbe, en stol, en busshållplats med bänkar eller vad omgivningen bjöd. Sen ner med baken och andas ut. Sitta stilla en minut eller bara en halv och sedan känna hur allt fungerade igen utan nämnvärda smärtor.

Men en åkomma som lindras av trettio sekunders paus, inte är väl det en plåga värd namnet.

Låg smärttröskel… på gränsen till inbillning… Jag läste det i mångas ögon, och jag förstod dem, för jag undrade själv ibland. Visst var det en lättnad, när den erfarne läkaren gav mig ett namn mina krämpor, och sa att det var typiska symptom jag hade. Men det råd han gav mig, tänkte jag verkligen inte lyda.

Bild lånad från www.varsam.se som säljer produkter inom hjälpmedel, träning, lek och idrott.

Med hjälp av goda vänner kom det ändå en käpp in min ägo. Blommig och vacker var den, ett riktigt konsthantverk. Så jag svalde min stolthet av pur artighet och vandrade ut på stadens gator, och ingen mer än jag verkade tycka att det var en märklig syn.

    För att peppa mig själv döpte jag käppen till Felix och kallade den för min boyfriend, men det var ganska så fel, det skulle jag snart upptäcka. Visst gav han mig stöd, men inte var det som att hålla en trygg man i handen. Istället var det som att gå ut med hunden, för aldrig förut hade så många okända människor tagit kontakt med mig på promenadstråket och i storstadsvimlet.

 “Vilken fin käpp!” “Var har du köpt den?” “En sådan ska jag köpa till min mamma…”

Snart kände jag mig riktigt kokett med Felix som sällskap och min gångsträcka mellan lämpliga sittplatser nästan fördubblades.

Men efter en tid blev ryggbesvären värre, och jag anade att en ny boyfriend snart skulle behöva göra entré i mitt liv. Men jag ville inte förstå det, och det var det inte med några vänliga ögon jag såg på Alex första gången.

En dag stod han där i alla fall utanför friggeboden vid mitt sommarhus. Ditförd av mina barn, som jag trodde om bättre förstånd och större förståelse.

En rollator! Visserligen glänsande röd och grann, men ändå en rollator. Vad tänkte de egentligen? Trodde de jag hade fyllt hundra?

“Han heter Alex”, sa min dotter stolt, men det förändrade inte saken. En rollator är en rollator och ett tecken på att det är tid att passera ännu en mindre populär gräns i livet.

I två dagar fick Alex stå där vid boden och de enda blickar jag gav honom var småilskna och förebrående. Men till sist tappade min familj tålamodet.

   “Du må väl i alla fall försöka!”

“Nu går vi till brevlådan och du tar Alex till hjälp! Du måste i alla fall pröva, innan vi lämnar tillbaka den…”

OK då!

Till brevlådan är det nästan en kilometer knagglig grusväg och det hade ordnats en sittplats för mig på halva vägen. Två stora stenar var också bra viloplatser. Men nu skulle det alltså bli rollatorprov, och testpatrullen blev imponerande.

Döttrar, svärson, barnbarn. Hundar.

“Räta på dig!” sa någon.

“Vi höjer handtagen”, sa någon annan.

“Heja mamma!” “Heja mormor!” “Vov vov vov. ”

Och jag stuffade tappert på. Tills…

… tills jag upptäckte att jag gått nästan hela vägen till postlådan utan att sätta mig en enda gång.

Kan man bara tänka sig!

Jag hade passerat ännu en psykologisk spärr och “jag var på spåret igen”.

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande